Sköldpaddan "Donato", Vulkanaska, Citrongräs och den ensamma hunden på slottet

Vi har pratat om husdjur. Pratet har då mest handlat om hundar, ja, inget annat faktiskt. Sedan ser jag att husdjursfrågan är löst. Veronica har suttit och smidit ränker och lockat fram en sköldpadda. En turtle. Hög på adrenalin körde jag hem i furiöst tempo, efter avslutad arbetsdag, för att stifta bekantskap med bastarden.

Sprang ut i vår begränsade trädgård och letade efter fanskapet. Hittade den lilla bastarden liggandes och ta det lite lugnt vid en skön murgröna. Han hade dragit in nacken lite, paddlade lite i sömnen med sina armar och ben och tänkte på en het Donatella, eller Rafaela. Medan han gjorde detta blev han brutalt väckt i en svårt religiös ceremoni där jag själv agerade präst, skrek Kali-maa, kali maaaaa, hällde vatten på honom och knackade på skalet och sa att han heter Donato. Precis som vår mäklare som tangerar åldersrekordet för sköldpaddor. Han är lik på många vis. Donato har samma reptilsluga blick, trovärdiga stresslösa uppsyn, kan fixa internet samt sprida ett lugn kring sig. En annan egenskap de delar är att de när som helst kan försvinna.

Vi tog en masaj-promenad, dvs en promenad utan riktning eller mål, bara man finner ett vattenhål. När vi kom tillbaka hade sköldpaddan Donato, säkerligen, klättrat upp i toppen på granen och svingat sig in hos grannen på övervåningen för att försvinna ur våra liv. Kul att träffas Donato, vi kommer alltid att minnas dig.


Sedan har jag tre saker som stör i nyhetsflödet.


1. Citrongräset
Det verkar som vi snart nått den punkten då tusentals thaisoppor måste använda pojknedkissade surblad som krydda istället för det annars så viktiga citrongräset. Vulkanaskan ställer till med vidunderliga besvär som inte står att känna igen i historien.

2. Den ensamma hunden
Tydligen är denna hund som heter Madelene helt ensam på ett slott.



3. Elin Woods
Hon har bestämt sig för att fullständigt ignorera vulkanaskan och flugit hem till Sverige. Detta är dessutom förstanyhet under ett par skälvande timmar. Hon sätter sig således och kissar i ansiktet på de miljontals människor som funderar på att äta den nästas skinka om denne skulle avlida på en buss någonstans på den 500 mil långa bussresan från Oman. Hon ville hem och åkte hem. 

Nu undrar jag och Veronica om vi kommer hem på fredag. I värsta fall får vi åka till Venedig och lida svårt i en gondol. 

/A

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0