Sällskapsresan

Sätter oss på planet. Allt är lugnt, vi ska hem. Inget askmoln. En tant två rader framför frågar vad reseledaren tycker om att det är fria sittplatser på planet. Inser först i efterhand att detta var en mening full av ironi. Tittade på Veronica och hon såg ut att fullständigt tappat hakan av all uppståndelse. Nej, hon sov bara. 

Vi antar att detta sällskap bestående av damer i ålder 40-67 (cirka) var förmodligen medlemmar i samma kör. Vi bedömer detta mer sannolikt än att de skulle på MC-träff. En kul ordergivning skedde medan sätesbälteslampan lyste pga turbulens. Reseledaren samlar sin skock och ryter stressat ut:


Reseledaren: - När vi landar är det bråttom. Det är en bit att gå till bagagebandet men jag vill att alla springer. Sedan hinner vi inte med varken kissande eller att springa omkring.
Flygvärdinna: - Ok, thats enough you have to sit down now.
Reseledaren: - Ok, men kom ihåg, inget kissande, vi måste ta bagaget och springa till en buss och sedan ett tåg. 


En sorl inleds och alla förbereder sig. De knyter sina fotriktiga skor. En sista koll på sminket, ja, rosa är perfekt idag. Jag ska ju till Milano. Vissa ser man gör knipövningar för att undvika att ordervägra reseledaren. Det kommer blir tufft när man inte planlöst får springa omkring och skvittra i varje hörn av flygplatsen. 


Vi landar och där tar rusningen vid. Vissa undrar om verkligen det är så bråttom som reseledaren säger. De har ju trots allt inte ens öppnat bagageluckan ännu. Vissa skosnören går upp, hon ber gruppen vänta, men nu är det Darwin som gäller. Flocken lämnar henne efter att dö. Skrattandes knyter kvinnan skosnöret medan jag säger att det förmodligen är hur lugnt som helst. Hon springer vidare. Hela skocken samlas som bilden nedan. De ser att ett bagageband rullar med bagage från Krakow, reseledaren springer dit för att kolla så inget har blivit fel. Hon kände igen en väska, en unik sådan. En Samsonite. Men gruppen håller ihop, ingen springer runt i cirklar och slåss med plastblommor. Ingen sitter och kissar i ett hörn. Vi tror allt gick bra.

Här hade de ö-råd huruvida de skulle sno väskorna från Krakow eller inte.

Nu har vi blivit tillfälliga hundägare till ett får. Tilda heter hon och visar tydliga tecken på att gilla Veronica mer än mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0