Veronica & Andreas

Passet ja. Det hittades i en låda. Och ett EUhälsopass är visst också bra att beställa. Tur att Andreas fixar och påminner mig. För det här med flyttkaos och tänka verkar inte gå att kombinera.

Insatsstyrkan (mamma och syster) var här ikväll igen. Tack och lov. Nu ska jag hitta lite kläder och sånt till resväskan. Hur nu det ska gå till. Sen har jag en liten förhoppning att när jag kommer tillbaka på tisdagkväll så är lägenheten magiskt tom...

Har konstaterat att saker har en förmåga att svälla upp och bli mycket större när de hamnar i en flyttkartong.
Har även insett att jag har väldigt mycket saker. I nästa liv ska jag bli minimalist. Eller otroligt bofast.

För 6 november ska Maria ta över lägenheten. Nästa vecka på torsdag alltså. Inga problem, bortsett från att det är väldigt få dagar dit. Och med tanke på att jag ska vara borta torsdag till tisdag är det väldigt väldigt få dagar att flytta på.

Så idag ringde jag in förstärkning. Mamma och syster har packat och fixat. Jag har också packat, men mest dirigerat. Imorgon efter jobbet fortsätter det. Sen till helgen i min frånvaro, hoppas jag de även trollar bort alla möbler så får städningen ske nästa onsdag.

På söndag åker vi ner till Milano och tittar på lägenheter. Äntligen.

Det slog mig just. Målet är att jag ska flytta ut 1 december. Alltså, om allt sker som planerat, måste jag vara utflyttad ur lägenheten inom en dryg månad. Då ska lägenheten vara städad och alla mina saker vara antingen sålda, kastade, bortgivna eller organiserade i ett litet antal prydliga flyttkartonger.

Och jag som tycker det är så tråkigt att packa.

40 dagar. Räknar jag sedan bort de dagar jag planerar vara bortrest återstår 32. Av dessa jobbar jag 26. Men kvar har vi alltså 6 dagar. Och 26 kvällar förstås. Nej förlåt, 24 kvällar, för jag jobbar 2. Snart ska jag börja sortera. Snart.

Väntar på att Andreas ska höra av sig. Han är i detta nu på en tour i Milanos krokar för att få en första inblick i bostadsvärlden där borta. När han ringde var han i en lägenhet i Arese. Den rapport jag fick sa det jag befarat; omöblerat = ingen köksutrustning. Men i övrigt lät det positivt och han får också titta på lägenheter med möbler i, så det här ordnar sig nog. Tydligen ska de även visa nåt hus.

Skulle så gärna varit där nu. Men får istället sitta här och vänta på mer information. Vänta på lite foton. Och kanske får vi åka ner redan nästa vecka för det slutliga valet.

I helgen var vi i Pajala. Passade då på att hälsa på farmor och berätta om flytten. Först förväxlade hon Italien med Kalix (ja, hon har dålig hörsel) och undrade vad vi skulle dit och göra. Sen när hon förstod att det var betydligt sydligare breddgrader blev hon något mer uppspelt. Och börja sjunga en sång om citroner och Vesuvius som hon hittade texten till i en sångbok hon såklart visste var hon hade. Vykort ville hon få många. Fast hon tyckte nog vi skulle passa på att gifta oss först. Eller åtminstone låtsas vara gifta, jag kunde alltid ta på mig ringen hon gett mig i artonårspresent.

Efteråt pratade hon med pappa och undrade vad jag skulle göra hela dagarna förutom laga mat till Andreas. Och om jag skulle ta med mig tornedalsdräkten. Hon är rolig, min farmor.

Fick förövrigt ett sms från EkC Hyra (?) som ville ha min nya adress så jag kan få uppgifter inför deklaration 2010. De får nog vänta litegrann. Och tycker faktiskt de borde få den automatiskt när jag gör adressändring?

Andreas åker ner till Milano nästa vecka för att jobba. Han ska då också få en liten rundvisning av lägenheter som vaskats fram till oss. Han ska gallra ut några bra som vi sen båda ska titta på. Tydligen vill italienska Sylvia placera oss i ett bostadsområde, Arese, utanför centrum. Säger inte mig någonting, men det blir säkert bra. Man inser, efter mejlkonversation med Sylvia, att det svenska utrycket "en trea" inte är helt självklart. Inte heller vad som menas med möbler i köket. Hon hade hakat upp sig på den frågan, och man kan gissa att det inte handlar om bord och stolar eftersom vi bett om omöblerat. Får hoppas vi förstår varandra, så matlagningen inte behöver ske i en mikro och kylen står ute på balkongen.

Lägenheten är såld och vi har ett kontrakt i handen.

Det finns någon nere i verkstan på jobbet som kommer sakna mig. Inte för att någon på jobbet heter Torsten, men att skriva under pseudonym kan visst vara en väg för att våga göra uttryck för sina känslor, de gånger inte alkohol är inblandat.

Det är klart man kommer sakna lägenheten. Mitt hem, mitt tempel, min fästning. Även om både toaletten och diskmaskinen börjat visa tydliga tecken på att inte vilja ha mig kvar längre.