Buona Pasqua
Förväntansfulla sätter vi oss tidigt i bilen och reser mot La Spezia, vår utgångspunkt för att se UNESCO´s världsarv Cinque Terre. Köper en italiensk samlingsskiva och upptäcker endast en låt som går att lyssna på. Ganska smörigt. Låten handlar om avundsjuka och att göra slut. Men vi var här av inget av de skälen.
Väl inne i La Spezia fylls jag av olustkänsla av att vi blivit fullstädigt lurade av hotellreklamen. Men efter att åkt på trånga vägar möts vi av en vidunderlig utsikt från hotellrummet.
Efter att ätit sjukligt god middag med fylligt torrt lokalt vin, sovit, vaknat av fågelkvitter och dessutom av barnskrik från rummet bredvid begav vi oss. Min chansning att klä mig lätt, en aning tonårsaktigt med Billabong-huvtröja och t-shirt med tryck samt shorts visade sig efter 5 minuter vara ett uppenbart felbeslut. Regnet öser ner och det är 10 grader i luften och Veronica trippar lätt med tunn skaljacka och ser torr ut. Men det löste sig.
Cinque Terre är som ordet säger, fem byar. Byarna ligger som ett pärlband längs kusten och det finns antika stigar mellan dem. Första stigen var mer en autostrada mellan Riomaggiore och Manarola som endast tog 20 minuter och är pensionärsanpassad.
Andra delsträckan mellan Manarola och byn Corniglia var mer krävande och tog dryga timmen. Ibland är stigen bara någon decimeter i bredd och man måste möta varandra med försiktighet och respekt. Återkommer senare till varför det är viktigt att vara på alerten när man möts, det går inte bra för alla.
Vernazza-Monterosso al mare är sista delsträckan och även den längsta. Efter cirka tre tusen feldoserade trappsteg rakt upp blev nu stigen endast 3 decimeter bred och här trängs pensionärer, tjockisar, atleter som mig själv. Olivlundar, citronodlingar, apelsinträd och terassodlade vinrankor avbytte varandra. Vi lägger märke till en trött amerikansk mexican som gillar Taco Bell och Cheese fries för mycket. Vi går förbi honom, vi tar paus, han går förbi oss, vi släpper iväg honom lite, kommer fram till den smalaste av stigar, trafikstockning, människorop, folk ser besvärade ut. Mexicanen har tappat balansen och ramlat ned. Utanför stigen är det ett stup rätt ner i grönska utan möjlighet att ta sig upp. Snåriga växter, svår övervikt och slirig jord gör det omöjligt för Paco att ta sig upp. Till slut slänger en stor MC-kille och hans kompis ner en läderjacka som de drar upp honom med. Pacos ben går som trumpinnar när han slirar upp på stigen under hurrarop med blodiga vader. Han kontrollerar samtliga sina 3 kameror och vi tror han klarade sig efter detta.
5 timmars promenad inklusive pauser tog oss cirka en mil. Oftast är jag själv svårimponerad, Veronica än mer svårimponerad men detta ställe är helt otroligt och tog bitvis andan ur oss. Även konditionsdelen tog andan ur mig och ett träningsbehov kunde anas. Vi lade under middagen upp ett träningsupplägg medan vi åt Fiorentina steak. Båda ville ha detta, men jag kunde inte ana diskussionen som skulle ge mig dåligt samvete när Veronica inledde en massiv kavalkad av manlig idioti att beställa in detta monster till stek. Till middagen drack vi ett vin, Terenzoula, som gjorde beslutet att träna mycket enkelt.
Vi återvänder hit när vädret är varmare.
/Andreas
Väl inne i La Spezia fylls jag av olustkänsla av att vi blivit fullstädigt lurade av hotellreklamen. Men efter att åkt på trånga vägar möts vi av en vidunderlig utsikt från hotellrummet.
Hotellutsikt från Le Ville Relais
Efter att ätit sjukligt god middag med fylligt torrt lokalt vin, sovit, vaknat av fågelkvitter och dessutom av barnskrik från rummet bredvid begav vi oss. Min chansning att klä mig lätt, en aning tonårsaktigt med Billabong-huvtröja och t-shirt med tryck samt shorts visade sig efter 5 minuter vara ett uppenbart felbeslut. Regnet öser ner och det är 10 grader i luften och Veronica trippar lätt med tunn skaljacka och ser torr ut. Men det löste sig.
Cinque Terre är som ordet säger, fem byar. Byarna ligger som ett pärlband längs kusten och det finns antika stigar mellan dem. Första stigen var mer en autostrada mellan Riomaggiore och Manarola som endast tog 20 minuter och är pensionärsanpassad.
Första sträckan, kort och lättgådd. Jag är röd.
Andra delsträckan mellan Manarola och byn Corniglia var mer krävande och tog dryga timmen. Ibland är stigen bara någon decimeter i bredd och man måste möta varandra med försiktighet och respekt. Återkommer senare till varför det är viktigt att vara på alerten när man möts, det går inte bra för alla.
Manarola
Corniglia, byn högt upp med välkänd stenblomma på kyrka.
Halvvägs till Vernazza ser man både Corniglia (förgrund) och Manarola (bakgrund)
Efter en paus för benen där vi drack vatten, åt äpple och bröd utan pålägg spretade vi iväg till Vernazza. Vi misströstade och allt såg obegripligt jobbigt ut en stund. Men sedan möts vi av den vackraste av dem, Vernazza. Att komma fram här firade vi med en mozzarella-focaccia och delade en öl.
Vernazza, överlägset vackrast och oländigt belägna by.
Vernazza-Monterosso al mare är sista delsträckan och även den längsta. Efter cirka tre tusen feldoserade trappsteg rakt upp blev nu stigen endast 3 decimeter bred och här trängs pensionärer, tjockisar, atleter som mig själv. Olivlundar, citronodlingar, apelsinträd och terassodlade vinrankor avbytte varandra. Vi lägger märke till en trött amerikansk mexican som gillar Taco Bell och Cheese fries för mycket. Vi går förbi honom, vi tar paus, han går förbi oss, vi släpper iväg honom lite, kommer fram till den smalaste av stigar, trafikstockning, människorop, folk ser besvärade ut. Mexicanen har tappat balansen och ramlat ned. Utanför stigen är det ett stup rätt ner i grönska utan möjlighet att ta sig upp. Snåriga växter, svår övervikt och slirig jord gör det omöjligt för Paco att ta sig upp. Till slut slänger en stor MC-kille och hans kompis ner en läderjacka som de drar upp honom med. Pacos ben går som trumpinnar när han slirar upp på stigen under hurrarop med blodiga vader. Han kontrollerar samtliga sina 3 kameror och vi tror han klarade sig efter detta.
Lätt stig, halvvägs mot Monterossi som sedan blev smalare och brantare.
5 timmars promenad inklusive pauser tog oss cirka en mil. Oftast är jag själv svårimponerad, Veronica än mer svårimponerad men detta ställe är helt otroligt och tog bitvis andan ur oss. Även konditionsdelen tog andan ur mig och ett träningsbehov kunde anas. Vi lade under middagen upp ett träningsupplägg medan vi åt Fiorentina steak. Båda ville ha detta, men jag kunde inte ana diskussionen som skulle ge mig dåligt samvete när Veronica inledde en massiv kavalkad av manlig idioti att beställa in detta monster till stek. Till middagen drack vi ett vin, Terenzoula, som gjorde beslutet att träna mycket enkelt.
Vi återvänder hit när vädret är varmare.
Allt som allt, en mycket bouna pasqua.
/Andreas
Kommentarer
Trackback
