Så här kan det se ut...
...när Andreas står för matlagningen. Kanske skulle han valt en större kastrull?
Ovälkomna gäster i trädgården
Usch. Har fått sådana här vita gynnare i apelsinträdet. Någon som vet vad det är för något och framför allt, hur jag blir av med det? Skjutsade iväg dom och myrorna som också hittat dit med vattensprutan, men det är ju knappast en långsiktig lösning.
Enkelt elfel med Enel
Hade mycket huvudbry igår när propparna envisades med att gå varje gång jag slog igång något mer elkrävande än en glödlampa (eller tvn fick jag ha igång, men typ). Visst brukar elen ryka rätt ofta, men då krävs det att man åtminstone kör diskmaskinen, tvättmaskinen och kanske dammsugaren samtidigt.
Hämtar senaste brevet och grannen ringer upp för att kolla. När vi inser att så faktiskt ändå är fallet får jag samma känsla som när datorn inte funkar för att man glömt koppla i sladden. Dum.
Nu gick den hela tiden. Och jag sprang upp och ner för källartrappen till elcentralen för att slå igång strömmen igen. Den lilla dosan där nere påpekade att jag behövde minska min förbrukning. Hur då undrade jag som inte hade igång någonting.
Imorse försvann strömmen igen när jag försökte koka vatten i vattenkokaren. Så jag gick över till grannen som även hon försökte förstå sig på problemet. Till slut ringde vi in en elektriker som försökte detsamma. Han och hans springpojke undersöker och konstaterar att de förstår lika lite som vi. Tills han helt enkelt frågade om vi betalt räkningen.
Imorse försvann strömmen igen när jag försökte koka vatten i vattenkokaren. Så jag gick över till grannen som även hon försökte förstå sig på problemet. Till slut ringde vi in en elektriker som försökte detsamma. Han och hans springpojke undersöker och konstaterar att de förstår lika lite som vi. Tills han helt enkelt frågade om vi betalt räkningen.
Ha pagato il bollino? Frågar han.
Och jag säger ja. Vi har ju alltid betalat elräkningen. Den är ju på autogiro.
Hämtar senaste brevet och grannen ringer upp för att kolla. När vi inser att så faktiskt ändå är fallet får jag samma känsla som när datorn inte funkar för att man glömt koppla i sladden. Dum.
För elen stängs inte av helt och hållet. Enel, som företaget så fint heter hämnas sina kunder som inte betalar genom att sänka elen i huset lite i taget. Så det inte märks. (Eller Enel är snälla och tycker inte att man ska behöva vara utan kyl, frys och tv bara för att man är förvirrad, men så väljer jag inte att se det.)
Men nu är räkningen betald. Jag skyndade mig till posten med min bollino. Och faxet som bevisar detta är skickat. Så nu sitter jag här och väntar. Kan nästan brygga mig kaffe, måste bara släcka allt annat och springa ner och slå igång strömmen en gång för att få till två koppar. Vet inte riktigt när elen kommer tillbaka på full effekt igen, men det ska ske inom två dygn. Annars får man 30 euro som kompensation av Enel. Vilket i och för sig skulle vara perfekt, för det skulle täcka kostnaden för elektrikerns expertutlåtande.
En fläkt som inte funkade. Ett krossat fönster. Och nu det här. Visst är det lustigt att sånt här alltid passar på att hända när Andreas är bortrest?
Men nu är räkningen betald. Jag skyndade mig till posten med min bollino. Och faxet som bevisar detta är skickat. Så nu sitter jag här och väntar. Kan nästan brygga mig kaffe, måste bara släcka allt annat och springa ner och slå igång strömmen en gång för att få till två koppar. Vet inte riktigt när elen kommer tillbaka på full effekt igen, men det ska ske inom två dygn. Annars får man 30 euro som kompensation av Enel. Vilket i och för sig skulle vara perfekt, för det skulle täcka kostnaden för elektrikerns expertutlåtande.
En fläkt som inte funkade. Ett krossat fönster. Och nu det här. Visst är det lustigt att sånt här alltid passar på att hända när Andreas är bortrest?
Soplapp
Någon hade lämnat sitt gräs i sopsäckar nere vid andra sopor. Inte okej, såklart. Vilket någon vänligt påpekar. Det står förvisso inte att det är oss som lappen riktar sig till. Men det är svårt att inte ta åt sig när vi är den enda ickeitaliensktalande familjen i längan. Vi tänkte nästan springa ner med en motlapp där det stor "Not guilty /Furukrova" men då hade säckarna redan försvunnit.
För nu råkar faktiskt vi vara mycket väl införstådda med vart gräset ska. Återvinningsstationen på Monte grappa. Vi har varit där många gånger, senast idag faktiskt. Av någon anledning producerar vår lilla trädgård otroligt mycket skräp. På återvinningen jobbar några mycket trevliga män i röda tröjor som blekts av solen. De hjälper en med vart gräset ska slängas. Och de låter inte mig som tjej bära någonting. Vi gillar dom. Montegrappagubbarna.
Och vi som trodde lappskrivandet var något typiskt för konflikträdda svenskar.
För nu råkar faktiskt vi vara mycket väl införstådda med vart gräset ska. Återvinningsstationen på Monte grappa. Vi har varit där många gånger, senast idag faktiskt. Av någon anledning producerar vår lilla trädgård otroligt mycket skräp. På återvinningen jobbar några mycket trevliga män i röda tröjor som blekts av solen. De hjälper en med vart gräset ska slängas. Och de låter inte mig som tjej bära någonting. Vi gillar dom. Montegrappagubbarna.
Och vi som trodde lappskrivandet var något typiskt för konflikträdda svenskar.
Kantarellrisotto
Eftersom Veronica nyligt på en tjejmiddag ätit kantarellrisotto kände vi oss manade att göra en sådan. Mest eftersom priset var så himla bra på kantareller. På kvittot sedan såg vi att priset de facto låg cirka 400% mer än vi trodde. Men det lät vi inte hindra oss.
En risotto behöver mycket kärlek och det fick den. Veronica rörde och stuvade om här. Vad som inte ses på bilden är att jag står ute och grillar med förkläde och tidtagarur.
Det var fullständigt gott och den grillade kycklingen var egentligen mest garnityr. Vi öppnade en flaska Barolovin eftersom det ska vara så gott. Dock var vi inte fullständigt imponerade. Vi fick kanske ett måndagsexemplar.
Annars har vi nu fullt upp att rehabilitera oss efter en hektiskt försommar, en hektisk semester för att sedan båda två bli halvsjuka och semitrasiga. Snart får vi upp oss på respektabla energinivåer igen.
/A
En risotto behöver mycket kärlek och det fick den. Veronica rörde och stuvade om här. Vad som inte ses på bilden är att jag står ute och grillar med förkläde och tidtagarur.
Det var fullständigt gott och den grillade kycklingen var egentligen mest garnityr. Vi öppnade en flaska Barolovin eftersom det ska vara så gott. Dock var vi inte fullständigt imponerade. Vi fick kanske ett måndagsexemplar.
Annars har vi nu fullt upp att rehabilitera oss efter en hektiskt försommar, en hektisk semester för att sedan båda två bli halvsjuka och semitrasiga. Snart får vi upp oss på respektabla energinivåer igen.
/A
Hur man korsar Toscana utan att äta något annat förutom en glass och varför man inte alltid ska lita på sin Garmin.
När jag tänker på Toscana tänker jag på vackra kullar, goda viner och framför allt god mat. Tanken var att vi skulle spendera två nätter på Italiens östkust i Rimini för att sedan korsa norra Toscana och sluta i badorten Viareggio. Sagt och gjort. Tryggt utrustade med en guidebok om Toscana och Garmin checkar vi ut från Hotel Card International, släpar med oss det dåligt packade bagaget ut i bilen och beger oss iväg. Eftersom vi vill se lite mer av det vackra Toscana, och kanske äta något gott och genuint på en trevlig gård som serverar lunch och säljer vin lämnar vi ganska fort motorvägen.
Desperata åker vi in i en by där vi hittar ett hotell. Vi går in, för enligt Garmins "Point of interest" funktion ska det ha en restaurang. Det enda vi möts av är en tom reception och två gamla människor som ligger och sover djupt i rummet intill. Vi går ut igen.
Efter att ha passerat detta fönster med ännu en sovande åldring fem gånger pga alla enkelriktade vägar hittar vi en gelateria och köper varsin glass.
Blodsockret tillfälligt på topp. Nu vill vi iväg. Nu vill vi komma fram till hotellet.
Garmin vill också iväg. Garmin är så ivrig att den tycker det här är okej som snabbast möjliga väg. Men denna väg är inte möjlig, vår bil är för bred. Så vi vänder.
Nu har vi fått nog av små pittoreska vägar. Vi ger upp. Och åker upp på närmsta motorväg. Uppe på motorvägen stannar vi vid en väggrill och köper varsin panini. Nästa gång. Lite research. Lite färdiga adresser. För vi ska naturligtvis ta revansch på Toscana. Vingårdarna och den goda maten, den finns där.
Och visst är det vackra vyer. Vi åker genom små byar, kullar, skogar och stora fält. Vi inser snart att Garmin inte visat oss till den väg vi hade tänkt. Men vi åker vidare. Fram kommer vi ju ändå alltid nångång.
Små byar, kullar, skogar och stora fält var det.
Små byar, kullar, skogar och stora fält var det.
Ångrar oss lite över vägvalet gör vi när vi ska korsa berget och hamnar på en väg som om inte Gud så åtminstone Toscanas vägansvarige glömde. Den slingrar sig uppåt uppåt uppåt. Och neråt neråt neråt. Det enda man ser är snårig skog. Övergivna gamla byggnader. Motorcyklister. Och en paniniförsäljare där i mitten någonstans.
Här var vi. Någonstans.
Väl ute ur det hela mår vi båda ganska illa. Och är väldigt hungriga. Klockan börjar bli mycket och vi har ännu inte ätit lunch. Så vi spanade efter en vingård. Eller en trattoria. Eller en restaurang som såg okej ut. Hur svårt skulle det vara?
Tillslut ser vi en skylt där det står Agriturismo/Trattoria 4 km. Perfekt. Vi svänger in. Genom fält med solrosor och träd jag inte kan namnet på. På en väg som bara blir smalare och guppigare ju längre in på dom fyra väldigt långa kilometrarna vi kommer. Vi börjar misstro. Men hoppas. Och kommer tillslut fram.
Där fanns några byggnader och denna.
Det visar sig att det nog var en trattoria för ca 25 år sedan. Nu hyrdes det av ett gäng holländska rikingar som vill leva italienskt lantliv. Vi får åka tillbaka. Hungriga. Lite less. Hågmodiga. När klockan är efter halv tre på eftermiddagen slutar man servera lunch i Italien. Man stänger helt enkelt igen matstället fram till middag. Och ungefär halv tre var klockan nu.
Här var vi. Någonstans.
Väl ute ur det hela mår vi båda ganska illa. Och är väldigt hungriga. Klockan börjar bli mycket och vi har ännu inte ätit lunch. Så vi spanade efter en vingård. Eller en trattoria. Eller en restaurang som såg okej ut. Hur svårt skulle det vara?
Tillslut ser vi en skylt där det står Agriturismo/Trattoria 4 km. Perfekt. Vi svänger in. Genom fält med solrosor och träd jag inte kan namnet på. På en väg som bara blir smalare och guppigare ju längre in på dom fyra väldigt långa kilometrarna vi kommer. Vi börjar misstro. Men hoppas. Och kommer tillslut fram.
Där fanns några byggnader och denna.
Det visar sig att det nog var en trattoria för ca 25 år sedan. Nu hyrdes det av ett gäng holländska rikingar som vill leva italienskt lantliv. Vi får åka tillbaka. Hungriga. Lite less. Hågmodiga. När klockan är efter halv tre på eftermiddagen slutar man servera lunch i Italien. Man stänger helt enkelt igen matstället fram till middag. Och ungefär halv tre var klockan nu.
Desperata åker vi in i en by där vi hittar ett hotell. Vi går in, för enligt Garmins "Point of interest" funktion ska det ha en restaurang. Det enda vi möts av är en tom reception och två gamla människor som ligger och sover djupt i rummet intill. Vi går ut igen.
Efter att ha passerat detta fönster med ännu en sovande åldring fem gånger pga alla enkelriktade vägar hittar vi en gelateria och köper varsin glass.
Blodsockret tillfälligt på topp. Nu vill vi iväg. Nu vill vi komma fram till hotellet.
Garmin vill också iväg. Garmin är så ivrig att den tycker det här är okej som snabbast möjliga väg. Men denna väg är inte möjlig, vår bil är för bred. Så vi vänder.
Nu har vi fått nog av små pittoreska vägar. Vi ger upp. Och åker upp på närmsta motorväg. Uppe på motorvägen stannar vi vid en väggrill och köper varsin panini. Nästa gång. Lite research. Lite färdiga adresser. För vi ska naturligtvis ta revansch på Toscana. Vingårdarna och den goda maten, den finns där.
Moraliskt dilemma
Det omoraliska i att sno en majs kanske uppvägs av det klimatsmarta i att äta närproducerat?
Tillbaka
Och nog är det bra skönt att vara hemma igen efter tre veckor på vift. Denna sista resdagen skulle spenderats kryssandes i bilen genom Toscana på jakt efter vingårdar. Men när vi vaknade i morse i den alltför hårda sängen på det allt för dyra hotellet var vi otroligt eniga. Vi ville hem.
Nu sitter vi här med varsin dator i knät, nybryggt kaffe och har tvättmaskinens centrifugering som bakgrundsmusik. Har gjort bort det oundvikliga Esselungabesöket, konstaterat att blommorna i trädgården har överlevt och att majsfälten inte ännu skördats. Ska nog göras en exkursion för eventuell pallning senare.
Axplock av semestern så här långt
Vi har spenderat 9 dagar i Sverige nu. Inte varit särskilt stilla. Inledningsvis hamnade vi i Luleå efter att framgångsrikt flygit med bättre bolag än EasyJet. SAS och Lufthansa för att vara exakt.
Sedan åkte vi till Pajala och senare ett ställe som hette K----järvi utanför Saittarova där vår fiskeguide var den enda lyckosamma. Rova den äldre för ett samtal här med sin fisk. Sedan såg vi andra till att bottenförankra alla hans fiskeredskap. Tur att mamma Rova försett oss med cirka 7kg kött att grilla.
Ingen vidare lycka för den här tjejen, men vi var lika glada för det. Att elda 3 kubikmeter björkved är minst lika trevligt. Vi tackar fiskeguiden KG Rova för denna eminenta upplevelse.
Vi har även hunnit med Kusin Magnus med familj i Skellefteå och Bysse med familj i Övik. Er tackar vi också för ert värdskap. Nu står familjen Furucrona för värdskapet med viss framgång. Efter ett par hundra mil i repad hyrbil styr vi snart mot Italien igen, där kommer vi att röra oss mindre.
Vi härbärgerades av den aggressiva mannen på bilden som kastar en bil. Hans två föräldrar hjälpte även till med detta i stor utsträckning. Tack för det.
Sedan åkte jag själv på pojkträff i Överkalix, stabilt gäng som blir en aning tröttare för varje år. Tackar barbröstade Partanen för detta arrangemang.
Sedan åkte vi till Pajala och senare ett ställe som hette K----järvi utanför Saittarova där vår fiskeguide var den enda lyckosamma. Rova den äldre för ett samtal här med sin fisk. Sedan såg vi andra till att bottenförankra alla hans fiskeredskap. Tur att mamma Rova försett oss med cirka 7kg kött att grilla.
Ingen vidare lycka för den här tjejen, men vi var lika glada för det. Att elda 3 kubikmeter björkved är minst lika trevligt. Vi tackar fiskeguiden KG Rova för denna eminenta upplevelse.
Vi har även hunnit med Kusin Magnus med familj i Skellefteå och Bysse med familj i Övik. Er tackar vi också för ert värdskap. Nu står familjen Furucrona för värdskapet med viss framgång. Efter ett par hundra mil i repad hyrbil styr vi snart mot Italien igen, där kommer vi att röra oss mindre.
/A
Semester
Om det mot förmodan undgått någon så har vi semester till 17 Augusti.
