Hur man korsar Toscana utan att äta något annat förutom en glass och varför man inte alltid ska lita på sin Garmin.

När jag tänker på Toscana tänker jag på vackra kullar, goda viner och framför allt god mat. Tanken var att vi skulle spendera två nätter på Italiens östkust i Rimini för att sedan korsa norra Toscana och sluta i badorten Viareggio. Sagt och gjort. Tryggt utrustade med en guidebok om Toscana och Garmin checkar vi ut från Hotel Card International, släpar med oss det dåligt packade bagaget ut i bilen och beger oss iväg. Eftersom vi vill se lite mer av det vackra Toscana, och kanske äta något gott och genuint på en trevlig gård som serverar lunch och säljer vin lämnar vi ganska fort motorvägen.

Och visst är det vackra vyer. Vi åker genom små byar, kullar, skogar och stora fält. Vi inser snart att Garmin inte visat oss till den väg vi hade tänkt. Men vi åker vidare. Fram kommer vi ju ändå alltid nångång.



Små byar, kullar, skogar och stora fält var det.

Ångrar oss lite över vägvalet gör vi när vi ska korsa berget och hamnar på en väg som om inte Gud så åtminstone Toscanas vägansvarige glömde. Den slingrar sig uppåt uppåt uppåt. Och neråt neråt neråt. Det enda man ser är snårig skog. Övergivna gamla byggnader. Motorcyklister. Och en paniniförsäljare där i mitten någonstans. 


Här var vi. Någonstans.

Väl ute ur det hela mår vi båda ganska illa. Och är väldigt hungriga. Klockan börjar bli mycket och vi har ännu inte ätit lunch. Så vi spanade efter en vingård. Eller en trattoria. Eller en restaurang som såg okej ut. Hur svårt skulle det vara?

Tillslut ser vi en skylt där det står Agriturismo/Trattoria 4 km. Perfekt. Vi svänger in. Genom fält med solrosor och träd jag inte kan namnet på. På en väg som bara blir smalare och guppigare ju längre in på dom fyra väldigt långa kilometrarna vi kommer. Vi börjar misstro. Men hoppas. Och kommer tillslut fram.


Där fanns några byggnader och denna.

Det visar sig att det nog var en trattoria för ca 25 år sedan. Nu hyrdes det av ett gäng holländska rikingar som vill leva italienskt lantliv. Vi får åka tillbaka. Hungriga. Lite less. Hågmodiga. När klockan är efter halv tre på eftermiddagen slutar man servera lunch i Italien. Man stänger helt enkelt igen matstället fram till middag. Och ungefär halv tre var klockan nu.

Desperata åker vi in i en by där vi hittar ett hotell. Vi går in, för enligt Garmins "Point of interest" funktion ska det ha en restaurang. Det enda vi möts av är en tom reception och två gamla människor som ligger och sover djupt i rummet intill. Vi går ut igen.


Efter att ha passerat detta fönster med ännu en sovande åldring fem gånger pga alla enkelriktade vägar hittar vi en gelateria och köper varsin glass.


Blodsockret tillfälligt på topp. Nu vill vi iväg. Nu vill vi komma fram till hotellet. 


Garmin vill också iväg. Garmin är så ivrig att den tycker det här är okej som snabbast möjliga väg. Men denna väg är inte möjlig, vår bil är för bred. Så vi vänder.

Nu har vi fått nog av små pittoreska vägar. Vi ger upp. Och åker upp på närmsta motorväg. Uppe på motorvägen stannar vi vid en väggrill och köper varsin panini. Nästa gång. Lite research. Lite färdiga adresser. För vi ska naturligtvis ta revansch på Toscana. Vingårdarna och den goda maten, den finns där.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0