Ernsts Florens, eller Firenze som han säger. Barfota.
Färgerna på min favoritbro får det att brumma som en liten humla i mitt bröst. Här kan jag stå barfota och bli förälskad i en sten, känna mig sviken av en staty, undra vart slaktaren tvättar sina kläder, försöka komma ihåg vad ska säga.
Man blir alltid tagen av de fantastiska statyerna utanför Uffizio. Det spirrar i kroppen av skam inför denna ofullbordade homovåldtäkt. När den känslan tar överhanden brukar jag vilja tälja på en pinne för att må lite bättre.
Min enda älskarinna. Äkta italiensk glass. När jag låter denna smälta i gommen känner jag att, ja. Är man avslappnad nog att titta på en nyckelpiga slipper man äta magsårsmedicin till hösten.
Omtumlad av den italienska upplevelsen känner jag att, ja, ett inre lugn. Jag tänker:: Man känner sig aldrig så rik som när man plockar ur ett färskt bröd ur ugnen.
Anledningen till att jag bar skor var att jag trodde en landmina var en sten. Jag blev förälskad i färgen.
/A
PS: Inget av detta har med Ernst att göra, förutom citaten, de är äkta. DS
Toscana
Agrofobi är en hyfsat gemensam egenskap vi besitter. Mest ena delen av förhållandet om man ska vara noggrann. Därav en vistelse i Toscana mitt under brinnande lågsäsong. Vägarna var tomma, vingårdarna relativt stängda, restaurangerna öppna. Boendet blev på rekommendation av Italiensk kollega. Borgo al Cerro bjöd på excellent boende, mest tack vare att vi kände någon blev vi genast uppgraderade till en enorm tvåvåningslägenhet. Dock spenderade vi endast sovande ögonblick där. Själv hade man sett fram mot lugn och ro, men i Veronicas reseschema fanns inte riktigt plats för detta.
Vi anlände under mörkrets inbrott. Vi tog en liten stig från Borgo al Cerro och knallade upp i den lilla bergsbyn Casole D´Elsa för att äta. Mättnadsgrad: 3/5
Första dagens mål var Siena. Bakom hunden, som ser viktig ut, utspelas 2ggr/år en hästkapplöning här som engagerar hela staden. Man är från barnsben uppfödd med att älska ett lag, och sedan ilsket hata resten. Inte sällan blir det blodigt.
Mat. Viktigt. Man kan säga att den stora utgiften på denna resa var mat. Det ångrar vi inte. Här serveras Veronica en risotto från Pecorino-ost. Mättnadsgrad 4/5
San Gimignano, rullar lätt på tungan när man säger det rätt. Tryck upp tungan i övre munhålan, låt sedan lätet flöda. Fint va? Liten bergsby med murar runt. Även detta skedde under första dagen.
Andra dagen. Så här stängt kan det vara i Chiantidistriktet. Synd, då det var chauförrens plötsliga infall som ledde in till en mindre grusväg som aldrig tycktes sluta. Men här slutade vägen. Definitivt.
Tydligen finns en speciell "Toscanasol", vi tänker oss att den såg ut ungefär så här. INte för att vi åt mycket lunch, men ändå: Mättnadsgrad: 5/5
Senare under kvällen åt vi den berömda Fiorentina-steaken som ni läste om häromdagen. Mättnadsgrad 7/5 (gällde kanske fram för allt undertecknad).
Här står hon. Nöjd. Även fast chauffören ledde in dem på 1,5h villoväg. Ni ser ju själva hur glad hon är ändå.
En actionbild från boendet. Ni ser att den krokiga hunden inte annat än älskade stället. Det visade hon genom att pissa in lägenheten. Rejält.
Vi tror det räcker så. Snart följer en överblick av dag tre och Ernst Kirsteigers Florens. Om ni missade detta på SVT så kommer en kort sammanfattning.
/A&V
Vi anlände under mörkrets inbrott. Vi tog en liten stig från Borgo al Cerro och knallade upp i den lilla bergsbyn Casole D´Elsa för att äta. Mättnadsgrad: 3/5
Första dagens mål var Siena. Bakom hunden, som ser viktig ut, utspelas 2ggr/år en hästkapplöning här som engagerar hela staden. Man är från barnsben uppfödd med att älska ett lag, och sedan ilsket hata resten. Inte sällan blir det blodigt.
Mat. Viktigt. Man kan säga att den stora utgiften på denna resa var mat. Det ångrar vi inte. Här serveras Veronica en risotto från Pecorino-ost. Mättnadsgrad 4/5
San Gimignano, rullar lätt på tungan när man säger det rätt. Tryck upp tungan i övre munhålan, låt sedan lätet flöda. Fint va? Liten bergsby med murar runt. Även detta skedde under första dagen.
Andra dagen. Så här stängt kan det vara i Chiantidistriktet. Synd, då det var chauförrens plötsliga infall som ledde in till en mindre grusväg som aldrig tycktes sluta. Men här slutade vägen. Definitivt.
Tydligen finns en speciell "Toscanasol", vi tänker oss att den såg ut ungefär så här. INte för att vi åt mycket lunch, men ändå: Mättnadsgrad: 5/5
Senare under kvällen åt vi den berömda Fiorentina-steaken som ni läste om häromdagen. Mättnadsgrad 7/5 (gällde kanske fram för allt undertecknad).
Här står hon. Nöjd. Även fast chauffören ledde in dem på 1,5h villoväg. Ni ser ju själva hur glad hon är ändå.
En actionbild från boendet. Ni ser att den krokiga hunden inte annat än älskade stället. Det visade hon genom att pissa in lägenheten. Rejält.
Vi tror det räcker så. Snart följer en överblick av dag tre och Ernst Kirsteigers Florens. Om ni missade detta på SVT så kommer en kort sammanfattning.
/A&V
Bistecca alla Fiorentina - finalmente!!!!
Länge har det tjatats, länge har vi trott att jag tillagat detta själv hemma. Lika länge har vi haft fel. Inlägg om hela Toscanavistelsen kommer senare. Pablito, vår värd rekommenderade på vår begäran en plats var man kunde äta den mest genuina Fiorentina-steaken i närområdet. Vi satte oss i bilen och styrde över de becksvarta kullarna till Offsprings - Self Esteem på radion. Veronica har länge tyckt att mitt intresse för denna biff vart lite, så att säga, överdrivet.
Raderna från låten....
I may be dumb
Väl framme vid La Speranza var humöret på topp och förväntningarna orimligt höga. Hade till och med sprungit en oerhört kort sträcka för att få upp hungern.
Det första man möts av är glöden som kocken jobbar upp, mäktig upplevelse.
När vi väl kommit över hur fasansfull själva restaurangens inredning och belysning var så lät vi köttet tala. 1KG fick det bli.
Helt plötsligt gick det inte att äta mer. Det var som att få en tackling i ryggen med tänderna mot sargen. Ingenting i kroppen lydde, och en outhärdlig trötthet spred sig i kroppen. Veronica ställde kontrollfrågor för att se om jag var vid medvetande. Vilken dag är det? Hur många fingrar håller jag upp....osv.
Bredvid oss under middagen satt en ocharmigt italiensk par i 60årsåldern. De beställda in precis samma sak och sög på benen tills man inte ens CSI hade hittat några spår av kött. De flinade åt oss nykomlingar och ett leende kunde man endast se när de såg Pigna. Eventuellt såg de mer henne som dessert. Vi såg även väldigt finklädda pensionärer med pälsar som satt och sög på benbitar helt ohämmat. Det var endast italienare på La Speranza vilket tyder på att maten var riktigt god, och det var den också. Man kunde tydligt känna träkolssmaken och innandömet var rött och mört. Den speciella typ av kött från Chianina är välkänt och exporteras i princip inte för att alla köttbitar sugs upp i Toscanaområdet. Vi stapplade mätta ut ur restaurangen vid 22-tiden, då trillade fortfarande hela småbarnsfamiljer in för att äta mer kött.
Raderna från låten....
I may be dumb
But I'm not a dweeb
...tyckte Veronica på något sätt stämde in på mig
...tyckte Veronica på något sätt stämde in på mig
Väl framme vid La Speranza var humöret på topp och förväntningarna orimligt höga. Hade till och med sprungit en oerhört kort sträcka för att få upp hungern.
Det första man möts av är glöden som kocken jobbar upp, mäktig upplevelse.
När vi väl kommit över hur fasansfull själva restaurangens inredning och belysning var så lät vi köttet tala. 1KG fick det bli.
Helt plötsligt gick det inte att äta mer. Det var som att få en tackling i ryggen med tänderna mot sargen. Ingenting i kroppen lydde, och en outhärdlig trötthet spred sig i kroppen. Veronica ställde kontrollfrågor för att se om jag var vid medvetande. Vilken dag är det? Hur många fingrar håller jag upp....osv.
Bredvid oss under middagen satt en ocharmigt italiensk par i 60årsåldern. De beställda in precis samma sak och sög på benen tills man inte ens CSI hade hittat några spår av kött. De flinade åt oss nykomlingar och ett leende kunde man endast se när de såg Pigna. Eventuellt såg de mer henne som dessert. Vi såg även väldigt finklädda pensionärer med pälsar som satt och sög på benbitar helt ohämmat. Det var endast italienare på La Speranza vilket tyder på att maten var riktigt god, och det var den också. Man kunde tydligt känna träkolssmaken och innandömet var rött och mört. Den speciella typ av kött från Chianina är välkänt och exporteras i princip inte för att alla köttbitar sugs upp i Toscanaområdet. Vi stapplade mätta ut ur restaurangen vid 22-tiden, då trillade fortfarande hela småbarnsfamiljer in för att äta mer kött.
På vägen hem spelades låten Everybody hurts av REM och Veronica tyckte här raden: Sure you had enooouuugh? Think you had too muuuuch? - speglade känslan alldeles utmärkt.
5 Furukrovas av 5 möjliga blir betyget
Tack för mig
/A
Tack för mig
/A
Tid för Toscana
Lediga dagar här i Italien. Vi firar Marias obefläckade avelse. Andreas har länge pratat om den här Toscana trippen. Hur vi ska bo på ett agriturismo någonstans bland toscanas kullar. Hur vi ska äta gott, och bara ta det lugnt. Det han inte tänkte på var att vi ju trots allt ska till Toscana och med det följer Siena, Chiantidistriktet, borgstäder och Florens och mycket annat som är viktigt att hinna se. För att vi inte ska missa något viktigt har jag noga planerat denna resa. Mycket noggrant. Andreas såg lite rädd ut när jag visade honom guideboken.
Tackar för besöket!
Vi hade den stora äran att agera värdpar för Daisan, Lenita och Ella under helgen. Nedan förljer en kort bildsammanfattning.
Vi måste nog köpa en vagn till Pigna.
Vi hade hårda dagar med besök på vingård för att pranzare (äta lunch). Vila var däför viktigt för de flesta, förutom de som sov i bilen.
Som utlovat skulle det lagas Fiorentina steak. Daisan kände omedelbart en klassisk food-boner när han luktade in köttet.
Sedan följde en "intelligent" grillning iförda japansk trådfabrikshatt samt kazakist fårherdemössa.
Ella var benhård om att mamma skulle vila ifred. Den som ens fick en tanke på att gå på toa, och därmed kanske störa, fick genast veta att man skulle få ett oerhört straff av den här unga damen.
Vi måste nog köpa en vagn till Pigna.
Vi hade hårda dagar med besök på vingård för att pranzare (äta lunch). Vila var däför viktigt för de flesta, förutom de som sov i bilen.
Som utlovat skulle det lagas Fiorentina steak. Daisan kände omedelbart en klassisk food-boner när han luktade in köttet.
Sedan följde en "intelligent" grillning iförda japansk trådfabrikshatt samt kazakist fårherdemössa.
Ella var benhård om att mamma skulle vila ifred. Den som ens fick en tanke på att gå på toa, och därmed kanske störa, fick genast veta att man skulle få ett oerhört straff av den här unga damen.
/A
Nästan julstämning
I Luleå har visst den efterlängtade snön fallit. Här har vi ingen nyfallen snö. Men dock tomteröda tomater, snövit mozzarella samt ett luciatåg som hittat hit hela vägen från Sverige.
Länk
Eftersom helgen dokumenteras även av andra väljer vi att länka till deras sida.
