Veronica & Andreas

Efter Andreas heltäckande reportage om Kenneth Andersson tänker jag inte kontra med någonting annat än lite kompletterande bilder från Bologna. 



I Bologna finns Europas äldsta universitet, och det märks på mängden studenter som ses bära runt på diverse flaskor eller sitta på huvudtorget Piazza Maggiore.



I Bologna finns många fina gränder. Och tänk, jag blir som aldrig trött på smala gränder. Och inte heller på tortellonin som vi hann med att äta tre gånger under ett dygn.

Helgen styrdes till Bologna, som ofantligt inofficiellt kallas Italiens Eskilstuna. Eskilstuna är nämligen Kenneths födelseort*. Bologna kallas även provinsen Emilia-Romagnas huvudstad, vilket är sant. Som alla vet spelade Kenneth i Bologna mellan 1996-2000 (114 matcher och 33 mål). Detaljister vet även att han blev kortvarigt och onödigt utlånad till Lazio under säsongen 1999 (2 matcher och 0 mål)*. 

Kenneth var inte som Glenn, som var hård och något av en kvinnokarl. Kenneth, han var lång, blond och spatserade naivt runt i staden. Vi kunde på bilden nedan se resultatet av hur ett gäng svårt berusade fans slängde upp hans halsduk i ett stag på Piazza Maggiore. Kenneth hade enligt osäkra källor trott att fansen var hans vänner. 




Kenneth tyckte om pasta, han skämtade ofta om Johnny Ekströms klassiska citat att "han kunde inte ens säga spaghetti på Italienska". Vilket tragikomiskt nog var sant i båda dessa herrars fall. Kenneth hade ofta problem med att pastan var "al dente" vilket berodde på, enligt samma källor, att han hade kvar mjölktänderna och hade en utomordentligt låg smärttröskel. Egentligen föredrog han mat i puré-form.


Tortelloni, ej att förväxlas med Tortellini som är små. Tortelloni är större med fokus på fyllning av ofta ricotta och spenat*. Tortelloni kallas även "Venus navel"*.



Här ses Kenneths "Consigliere", Luca, sitta och SMSa Kenneth. Fortfarande är de välidgt nära varandra. Många ser Luca som den som den skyldige till att Kenneth fortfarande tror att jorden är platt.



Här i studentkvarteren spenderade Kenneth mycket tid. De vackra gångarna brukade han kalla sitt "eget lilla paraply". När han sedan kom in i studentbilblioteket intresserade han sig mycket för Tempelriddare. Sådana här portalliknande gångar finns överallt i Bologna*. Många gamla studenter skrattar fortfarande åt Kenneths inviter att "lajva" med honom, vilket sågs som ett misslyckat raggningsförsök. Återigen tragikomiskt att han faktiskt ville "lajva". Han har än idag ett träsvärd inlindat i skumplast och silvertejp.


Vid solnedgången kunde Kenneth ofta ses träna på sin segergest. Många trodde att det var en "dubbelpistol" men i själva verket är det tecknet domaren gör i Australiensisk fotboll när det blir mål*. Det tyckte Kenneth var kul*. Detta är felaktigt en dubbelpistol*.


Vad nästan ingen vet är att Kenneth inte brydde sig särskilt mycket om fotboll. Hans största dröm var egentligen att bli en Tempelriddare. Han har länge trott och tror fortfarande att Jan Guillou är en tvättäkta tempelriddare.

För att summera det korta besöket i Bologna så ska vi erkänna att vi såg inte skymten av Kenneth. Men vi såg mycket annat. Veronica var imponerad över färgskalorna som måste vart lagligt reglerade, för annars ser det ut hursomhelst*. 

Nästa anhalt bör bli Parma, där vi ska gå igenom Tomas Brolins fantastiska karriär, med det lilla missödet i Leeds som en parantes. 

/A

* - korrekta fakta

En dag för ett tag sedan hände det som inte så ofta egentligen händer. Det ringde på dörren och jag blev erbjuden ett jobb. En annan svenska som bor här i länga driver en språkskola, och hon undrade om jag ville börja undervisa i engelska för barn. Varför inte, tänkte jag. Så nu ska jag göra det.

Har tidigare pratat om det opraktiska Italien. Men ibland förvånar de en, italienarna. Åtminstone det här med att få resa med hund verkar bra mycket mindre komplicerat och långsamt än i Sverige. Jag åkte till veterinärkontoret för att ansöka om hundpass i fredags. Efter mina erfaranheter med Comune Aresekontoret, klingar allt med titeln "Ufficio" dåligt för mig, så jag var beredd på mycket stämplar och lång väntan. Men det gick tvärtom mycket smidigt och redan idag har jag passet i handen. Nu får Pigna resa till många länder, fast inte Sverige då. För att få ta hunden till Sverige måste man efter att den har fått sitt antirabiesvaccin vänta 120 dagar för att sedan göra ett antikroppstest. Klarar hon inte testet är det bara att börja om med vaccineringen. Bara hoppas det också går igenom när det är dags helt enkelt, så bär det av för lite Luleåsemester för Pigna i sommar.

Senaste dagarnas kombination av sol och åskregnskurar har väckt till liv det mesta. Det blommar och grönskar och Pigna har redan påbörjat den sköna äta utomhus-säsongen i trädgården.

När det slutat regna gick jag ut för att räkna hissade flaggor, för att på så vis på något sätt få en uppskattning om patriotismen i Arese. Jag gick runt här i de närmaste (för dagen mycket folktomma) kvarteren, till det slog mig att summan måste bli noll, för man har ju inga flaggstänger.  Inte en enda faktiskt. Har aldrig tänkt på det förrut. Det närmsta jag kom var att se en eller två som varit kreativa och hängt upp sin flagga i trädet och de taffligt (antagligen av kommunen) upphängda småflaggorna i gatulyktorna. Så ingen hissar flaggan här. Däremot kunde jag se en och annan liten flagga hänga ut från fönstren. Inte så många, och inte så vajande. Men ändå.


En av mina grannar har hängt ut en flagga. Normalt åker persiennerna ner så fort det blir mörkt. Men inte ikväll. Han sitter där och kollar på nyheterna, med den på glänt. Kanske är han rädd att någon ska ta hans flagga?

Tänkte jag skulle göra lite ärenden idag. Men tji fick jag. För idag är det en allmän engångshelgdag (och allt är stängt) i landet. Idag fyller nämligen ingen mindre än självaste Italien 150 år och alla italienare är lediga för att kunna fira sitt lands enighet. Läste i Aresenytt att det kommer bli nåt slags ståhejande nere på torget. Undrar just hur många som går dit i regnet? 

Det här med att äta fortsätter. Eventuellt tog vi oss lite vatten över huvudet att bjuda in folk en fredag när större delen av veckan spenderades i blomstrande östeuropa. Gästerna för kvällen var en brasse och en italienska från kontoret. Silvia hade på bilder av hunden antytt att det var förmodligaste det fulaste hon hade sett. Detta resulterade i total scenförändring och de blev väldigt närgånga med varandra. Pigna låg och gjorde sin, numera klassiska, "dutch oven".

Samtalsämnena kan variera stort och en liten höjdpunkt var när Veronica skulle förklara uttrycket "Sova räv". Detta var inte helt accepterat som uttryck i det internationella sällskapet.

Om vi istället återkommer till den holländska ugnen (Dutch oven) så finns en ganska seriös bakgrund på denna sida. I korthet är det en rejäl gjutjärnsgryta som Holländarna användt i hundratals år när man kokat korv med tulpansmak. Den mer moderna tolkningen är det som hunden gör. Den tolkningen finns här och går ut på mer otrevliga företeelser.

Våra gäster var för övrigt otroligt imponerade över en rad saker:

Men det vi inte kan bestämma oss för om det ska heta chokladbollar men som förr hette negerbollar heter ball del negus på italienska. Och ja, jag är lite sugen på en sådan just nu.

...fixa lite med administrationen. Italienarna är väldigt kända för smidig administration. Precis såhär kändes det. Vi har inte löst uppgiften ännu.