Veronica & Andreas

När arbetsdagen närmar sig sitt slut börjar nyheten spridas. Man hör ett stegrande surr runt om i korridorerna. Folk ränner runt med flackande blickar. Man fingrar nervöst på sina telefoner. Blickar möts och osäkerheten är stor. Någon surfar in på Autostrade.it och det blir då helt klart, det är fakta, allt håller på gå fullständigt åt helvete. 

I natt vaknade jag av ett ljud. Mitt sömndruckna jag var helt säker på att det var någon i vår trädgård och blev lätt uppjagad. Sen tänkte jag på mina tidigare stunder av nattvimsighet då jag tvingat ut Andreas med innebandyklubban helt i onödan. Och så tvingade jag mig själv att lugna ner mig. Fanns ju vilket fall ingen Andreas att jaga ut. Och Pigna är inte så mycket att lita på.

Men ljudet fortsatte. Fast nu lät det helt klart som att någon slog och försökte knacka in en ruta. Jag konstaterade att vi inte hade någon bil eller annat med glasrutor i trädgården och blev lite lugnare. För det där var inte ljudet av någon som försökte klättra in. Och om någon verkligen var på väg in genom just vårt fönster, borde jag ju märkt det, tänkte jag. Det fortsatte låta där ute. Och jag låg där och lyssnade. Analyserade. Funderade på om jag ändå inte borde orka mig upp ur sängen och ta på morgonrocken och göra mig beredd för att smita iväg till grannen (nä, jag är inte så tuff att jag skulle stannat kvar och jagat iväg inkräktarna.) Sen satte ett billarm igång. Och det hördes några stressade röster. Men istället för att bli uppjagad blev jag lugn. Nu var jag ju säker på vad de höll på med, och kunde somna om.

Vi ursäktar på förhand bildkvaliteten, men med respekt för föreställningen hade vi inte med kameran, stativet eller magnesiumblixten. Dåså, till handlingen. Spektaklet inleddes med att vi var en smula sena in till Milano, vilket resulterade i en hutlöst prissatt "middag". Bestående av en varm macka utan pizzakrydda samt en osttallrik för Veronica.


Oavsett pris så kändes det alldeles riktigt att utspisa ståndsaktigt just utanför operan.

När vi väl funnit våra platser insåg vi snabbt varför det var en prisskillnad på cirka 60€ för min och Veronicas plats, trots att vi satt bredvid varandra. Veronica såg hela scenen och jag själv cirka 1/3. Till vår stora förvåning satt även Piter Wall-Enberg med fru på vår balkong. 

Redan i ett tidigt skede av föreställningen kunde man höra hur ledvätskan i folks ryggrader började småkoka av ilska i, för en människa, helt absurda sittställningar. 


Piter Wall-Enberg med fru satt framför oss.

Själva föreställningen inleddes med samlade applåder för Maestro del coro - Bruno Casoni och hans orkester som för övrigt gjorde en enastående insats i orkesterdiket. Dock kan jag känna att de tyngre träblåsinstrumenten fick en lite väl undanskymd betydelse i operan. 


I periodpauserna fick man gå ner och vila ryggkotorna lite och se vilka som har overdressed samt underdressed. De söta små munkarna och nunnorna stod lite varstans och höll koll på oss gäster. 


Detta var i slutskedet av föreställningen. 

I de små balkongerna kunde man under föreställningen, speciellt från min position, se hur folk började stå upp, hänga över räckena, stretcha ryggraderna samt ibland även vaderna. Hela tiden fanns ambulanspersonal och brandkår på plats för att ta hand om de multipla diskbråcken samtliga åskådare ådrog sig. 

Värt att tillägga: 

- Enda gången den samlade kultureliten (inräknat oss själva) fann anledning att skrika "bravo" och applådera hejdlöst var när "dockan" och Hoffman (Arturo Chacón Cruz) simulerade samlag i ridställning. 

- Man kunde se att rekvisitan var av väldigt hög klass. 

- När Piter Wall-Enberg slog på textremsan som förklarade handlingen i realtid lyfte föreställningen i vårt lilla balkongbås. 

- Hoffman (Arturo Chacón Cruz), hade en mängd förälskelser för sig under operan och det hela kulminerade i att han stupfull och tillnyktrande de facto hade föreställt sig allting. Olympia, Antonia och Guilietta var alla tre föreställningar av hans riktiga kärlek, Stella. Tyvärr gick Stella av scenen med en annan man som gav henne ett jättedyrt halsband. Detta är min tolkning, men jag såg som sagt bara 1/3 av scenen. 

- Bedömer även Opera som en kultiverad hockeymatch. 

- Jag bedömer detta spår som Operans höjdpunkt (klippet är dock inte från La Scala - som alla kan se): 



Summeringen av allt detta är att vi var definitivt nöjda med att medverkat på detta. Kanske kommer vi inte spara undan pengar för att kunna gå på Opera varje helg, men kanske, i någon avlägsen framtid, att det händer igen. Dock med en annan typ av säte eftersom knäppningarna man trodde kom från orkesterdiket i själva verket var mer ryggrader som kröktes i omöjliga positioner. 

Tack tack

Fick operabiljetter till Les contes d´Hoffmann på La Scala i julklapp av Andreas. Ikväll ska vi dit. Och ja, det är mycket att tänka på. Uppenbarligen finns det en dresscode att följa om man inte vill få onda ögat på sig. Och så vill man ju förstå handlingen. Så för att förstå vad vi ska gå på sitter vi nu här och googlar upp Hoffmans äventyr samtidigt som vi dammar av de finaste gå-bortkläderna.

...det verkar som att jag är på soffan från och med nu. 


Tycker eventuellt att hunden tar sig lite väl mycket friheter. Man kan även lägga märke till Veronicas oerhörda hårsvall. 

/A

0700 - Vår bil står bakom garagedörren där, svårt att backa förbi det röda fordonet. Ägare var okänd och en lapp skrevs där vi önskade ett telefonsamtal när ägaren behagade vakna. 0900 kom samtalet


Han förklarade sig då vara oändligt ledsen för det inträffade. Detta är ursäkten i fysisk form.

Nu behövdes ju ingen present utan vi klassar det som ett "honest mistake" som förmodligen vi skulle gjort på daglig basis om vi hade 2 bilar. 

/A

Igår kom första snön. Trodde jag. Fast jag fick fort lära mig att det inte alls var snö utan frusen dimma. Något som uppstår då temperaturen ligger å svävar kring noll och dimman aldrig lättar. Någon mer negativ än genomsnittet menade att det är alla orenheter i luften som lett till någon slags kemisk reaktion som framkallat detta. Som typ konstsnö, kanske. Det vet jag inget om.

Men kan konstatera att Milanodimman tagit ett fast grepp om vintern. I form av något jag ändå väljer att kalla snö. För det ser ut som snö. Och det är bra mycket vitare och ljusare där ute när alla jordiga åkrar är täckta med vitt och alla trädalléer är frost/dimbitna.

Italienarna går ut för att ta bilder av detta fenomen. Pigna blir förvirrad och kissar på trottoaren istället för på gräset. Om en dag eller två är det säkert borta.

Hunden i bilen, pjäxor på fötterna, hutlöst liftkort i ärmen och en onödigt lång lunch


Bilden är märkligt lik denna, som är tagen för två år sedan

Så här några reflekterande dagar efter att ha spenderat julen i Sverige kan följande konstateras:

Planet går in för dimmig landning. Flygvärdinnan, som jag tycker ser lite äldre ut menar Veronica att hon förmodligen är i samma ålder som jag själv, gör sig redo för lite lugn och ro för att sedan städa planet. Just när bältesknappen slocknar blir dock detta fullständigt krossat och en dialog (eller monolog) inleds med en passagerare:

Nu har jag täljt på en pinne tills det inte fanns någonting kvar. Det enda spåret av täljningen är vissa spånflagor av en åskskadad björk. Träet blir så hårt och fint att det inte går att sluta tälja på detta. Ett perfekt liv vore att tälja på denna pinne och sedan skapa en oerhört brandfarlig gosmysgrisig ljuskrona.  Ja, det är ju så med julen och nyår - man har inte riktigt firat förrän brandkåren har varit på besök, hi hi hi.