Fick tips om naken kock...
Inga gemensamma middagar planerade denna helg, vi rår om oss själva. Vi gör det enda rätta. Rattar bilen mot rekommenderad vingård och efter en del förehavanden möter vi en spegelbild av kusin Magnus, återkommer mer om detta.
Först blev vi svåreligen förbannade för att vi trodde hela bygget var stängt. Men det var bara en tretimmars lunchbreak. Så vi tog lunch.
Inledde med en inte så enkel risotto. I vanliga fall är riven ost obligatorisk i en risotto. Man måste röra osten över rivaren som en påtänd tvångsonanist, men inte i detta kök. I slutskedet slänger man ner den heta sörjan i en gigantisk urgröpt ost, slevar runt en stund och plötsligt har man en risotto med hög densitet färdig att servera. Jag kontrollerade att det inte var ett trick med en stor plastimitiation.
Efter detta tog vi en avslappnad kaffe.
Två minuter innan officiell öppningstid smet vi in, inbjudna av stolt ägare Roberto Colombi.
Vi var ensamma i den stora hallen och han tog sig god tid att förklara livet i Italien. Han bannade bland annat att gällande alkohollagar hade tagit körkortet av många av hans vinproducerande vänner. Han menade på att när man producerar vin vet man väl för i helvete hur man kör bil. Hans för tillfället stumme son deltog i försäljandet av vin och hette Tommasi. Själv var han dock Sankte Per personifierad och kunde rekommendera oss vingårdar i Veronatrakten, samt en restaurang vars kock vanligtvis efter klockan 23 uppträdde naken i restaurangen. Efter klockan 23 så infann sig även en allmän anarki i restaruangen och det var självbetjäning som gällde. Han hade vissa likheter med min kusin. Sankte Per alltså.
Här står Veronica med två delar av den stora familjen Colombi.
Först blev vi svåreligen förbannade för att vi trodde hela bygget var stängt. Men det var bara en tretimmars lunchbreak. Så vi tog lunch.
Inledde med en inte så enkel risotto. I vanliga fall är riven ost obligatorisk i en risotto. Man måste röra osten över rivaren som en påtänd tvångsonanist, men inte i detta kök. I slutskedet slänger man ner den heta sörjan i en gigantisk urgröpt ost, slevar runt en stund och plötsligt har man en risotto med hög densitet färdig att servera. Jag kontrollerade att det inte var ett trick med en stor plastimitiation.
Efter detta tog vi en avslappnad kaffe.
Två minuter innan officiell öppningstid smet vi in, inbjudna av stolt ägare Roberto Colombi.
Vi var ensamma i den stora hallen och han tog sig god tid att förklara livet i Italien. Han bannade bland annat att gällande alkohollagar hade tagit körkortet av många av hans vinproducerande vänner. Han menade på att när man producerar vin vet man väl för i helvete hur man kör bil. Hans för tillfället stumme son deltog i försäljandet av vin och hette Tommasi. Själv var han dock Sankte Per personifierad och kunde rekommendera oss vingårdar i Veronatrakten, samt en restaurang vars kock vanligtvis efter klockan 23 uppträdde naken i restaurangen. Efter klockan 23 så infann sig även en allmän anarki i restaruangen och det var självbetjäning som gällde. Han hade vissa likheter med min kusin. Sankte Per alltså.
Här står Veronica med två delar av den stora familjen Colombi.
Signore Colombi hann även med att dår-förklara svenska systembolagets inköpsfilosofi. Han menade på att de köper in vinsorter från Italien som ingen italienare ens tänker på att hälla ner i egen strupe. Stora arealer odlas enbart för export och något som inte uppskattas nästan alls utomlands; bubbelrödvin får de behålla för sig själva. Veronica fick även här möjligheten att snacka italienska. Utan problem som vanligt.
Aftonen avslutades med en redig köttgryta och Skellefteå mot Luleå i Elitserien på TV.
Just precis så.
Just precis så.
/A
Kommentarer
Trackback
