Vi kommer att sakna....

Det krävdes en rejäl funderare på att få fram vad man inte kommer sakna här. Att lista saker vi faktiskt kommer sakna är i jämförelse väldigt enkelt. Efter att under en förmiddag se vårt hem demonterat och packat i lådor var det med blandade känslor vi lämnade vårt Arese-hem för sista gången i möblerat skick. Vi kommer då sakna följande: 

Alperna - Ja herrejävlar vad nära de låg. Och hur pinsamt lite vi var där. Men det var bara för att vi kunde åka dit för enkelt.
Barerna - Det finns det gott om, alla har stolta ägare som gör allt för sina gäster. Ett gott glas vin och en formidabel pasta finns alltid till hands för under 10€.
Cinque terre - Båda påskarna spenderade vi där. Jösses vad fint det var, ja, vi är rörande överrens i soffan här.
Donatosarna - Både sköldpaddan och mäklaren. Den ena är reinkarnerad med den andre.
Esselunga - Som vi älskar att hata. Men ärligt talat finns där en hel del varor som får det att vattnas i munnen.
Fiorentina steak/Firenze - Framförallt 50% av medlemmarna i familjen kommer sakna detta
Gränderna - Trånga gränder är något alla kvinnor tycker om. Men för Veronica är detta en livsstil. En riktigt tajt gränd kan rädda en hel månad.
Hastighetsgränserna - Trots inte mindre än 5 böter uppskattar vi möjligheten att ta sig fram i lämplig hastighet. (Veronica står just nu för 3 av dem)
Italienarna - Trots sina egenheter är de flesta väldigt varma, nyfikna och välkomnande.
Jimbo - Mannen, myten, nakenkocken som faktiskt gav Pigna sitt namn. Vi har träffat dåren 1 gång, men helvete vad vi kommer sakna honom.
Kronärtskockorna - Lådvis finns de, i affären, i dikena och till inget pris alls. Vad ska man (Andreas) nu specialisera sig på? Röksvamp?
Luncherna - Vi hoppas vi kommer fortsätta njuta av helgluncherna. Inte ta en dennis-korv vid gatköket.
Middagarna - Kommentar överflödig
Nebbiolo - Som betyder dimma (Nebbia) och är namnet på druvan som Barolo lever på. Inget annat. Bara den druvan. Utan den är de ingenting.
Ostarna - Parmesan, Tallegio, Pecorino, Mozzarella. Min kropp när jag kom var hård som en Parmesan, nu är den mer Mozzarella-lik. /Andreas
Puglia - En semester med total hjärnvila.
Quattron - Audin alltså, inte fan kommer vi ha en lika fin bil snart.
Rigmor - Vår svenska granne som kommit dels med ovärderlig hjälp samt med excellenta analyser på dagens Italien.
Sjöarna - Garda, Como, Maggiore och lilla Monate. Just precis. Frågor på det?
Trädgården - Att sitta svettig, nästan naken, och ändå vilja ta av sig mera klädesplagg medan man äter en 8 cm tjock fiorentina-steak. Sedan fanns det växter och sådant också som vi gillade. Pigna har gödslat runt rejält i den trädgården.
Ufficio - De bra kollegorna
Vinerna, vingårdarna, vinbönderna - Vi vet inte hur många liter vi har silat genom våra innanmäten. Men med facit i hand var det förmodligen för lite. Barolo, Valpolicella, Chianti, Salentino etc... etc... Och sedan de stressbefriade vinbönderna på sina gårdar som utövade sina yrken där det enda bekymret var att behålla sina körkort.
X - Eh?
Yppiga damerna som väntar på bussen - Eller? Det kan vara vem som helst dotter där. Tänk på det.
Zlatan - Han är något av gud här, hans bra dagar.
Årent-runt-grönt-gräs
Ä - Ängarna - där det växer majs som är gödslad med Pignas innanmäte. Vad fint det var att promenera där.
Överärliga hundägare - Vi kommer sakna de övermänniskor som anser sig veta alla svar på Pignas tillstånd i ryggen. Tydligen är alla utbildade hundortopeder. 

Listan kan bli oerhört mycket längre, men vi väljer att stanna där. Speciellt på M, S och V.  Men samtidigt för att alfabetet tog slut.


Kärt återseende

Han har varit osynlig länge. Men det knakade till vid väggen mot grannen och vem gjorde entré om inte vår käre Donato. Han sprang in och förkunnade att nu är våren här. Jag tror att han och Pigna har någon slags vänskaplig relation, för de "nosade" på varandra och såg lyckliga ut.


Sköldpadda och mjukiselefant är två av de många exotiska djur vi har i vår trädgård.

Imorgon kommer en annan Donato förbi. Nämligen Mr Donato Junior, vår något till åren komne mäklare Mr Donato Seniors son. Mitt här i flyttstöket ska vi ju ha visning för spekulanter på lägenheten också. Mr Donato Sr, ganska nyss 80 år fyllda, har känt sig lite krasslig och därför lämnat över den ambulerande mäklarjobbsdelen till den yngre generationen. Men det är fint att veta att alla Donatosar fortfarande lever.

Saker vi INTE kommer sakna

Tänkte först göra en lista över saker vi kommer att sakna. Men för att göra flytten tillbaka till Sverige lite lättare, listar vi här saker vi inte kommer sakna med Italien.

Avsaknad av elektricitet - Du vänjer dig, men det är fortfarande lite irriterande att inte kunna slå på ugnen och tvättmaskinen samtidigt. Eller dammsuga samtidigt som du brygger kaffe.
Byåkratin - Exempel på den exempellöst dåliga och tröga byråkratin har vi tagit upp tidigare.
Comune Arese - Vi hänvisar till följande inlägg och säger inget mer: irritation
Dimman - Gröten som ligger tät och fuktig från november till februari kan vi leva utan.
Esselunga - När ska de lära sig att använda båda banden i kassorna, samt tillåta folk att dra kortet så där smidigt INNAN alla varor är igenom. Och när ska de installera nya öronvänliga ljudsystem? Kommer inte sakna Esselunga.
Fastweb - som får representera alla företag som inte vet vad ordet Serviceminded betyder. 
Gorla - Andreas tveksamma husläkare som slog honom 3 gånger hårt i ryggen och skrev ut alvedon.
Hotellfrukostarna - Nutella och kakor är inte ett bra sätt att starta morgonen. Italienare tycks gilla när brödet är så där lagom torrt och skorpigt på ytan. Det gör inte vi. Croissanterna kan vi däremot ta med oss.
Insekterna - Insekterna i allmänhet. Spindlarna i synnerhet.
Jackorna - av dun. De tajta, korta och glansiga dunjackorna. Men vad vet vi, det kanske är "hett". Men varför behövs de när det är 20 grader varmt ute?
Köer - I mataffärer, på vägar, i tunnelbanan, och fanimej överallt. I ett land lite mindre än Sverige fast med 70 miljoner människor kanske det blir så. 
Lunchstängt - Är ju ett jädra påhitt. Och vem äter lunch i två timmar? (Ja, vi själva uppskattar ju det, men det betyder inte att andra ska ha ledigt)
Mynten - 1 centare. 2 centare. 5 centare. 10 centare. Så mycket grus som vår stackars apa till spargris fått svälja. Nu är den jättefull. Och de har inget system som gör att man kan växla in dessa. Banken vill ju inte ha dom.
Non aperto - Söndagsstängda mataffärer är ett otyg.
Ost - Vart fanns den ost som man kunde hyvla och lägga på mackor? Dock kanske det kompenseras med all annan ost som finns tillgänglig.
Poste italiane - De flesta italienare litar inte på saker som internetbanken. De föredrar att göra sina bankärrenden på posten. Det gör inte vi.
QT8 - Där vi nästan fick en lägenhet, men det var bra, för där ville vi ändå inte bo.
Rai, uno due etc... - Ja, det där med TV här begrep vi aldrig riktigt. Inte bara på grund av språket. 
Språket - italienska är vackert och det är roligt att lära sig ett nytt språk. Men det är också ett ganska svårt språk, speciellt när man inte riktigt kan. Det ska ändå bli trevligt att kunna kommunicera obehindrat.
TV - Ok, vi hade inte ens TV de sista året, men ändå, den var uppseendeväckande dålig. 
Underskrifter - Försök att skriva under ett papper med svart bläck. Tänk om, gör rätt. Och skriv sedan på 10 papper till där teckenstorleken är ofattbart liten. 
Värmeregleringen - Här är det olagligt att värma upp lägenheterna viss tid under året, oavsett utomhustemperatur. Och standard att helt slå av värmen på nätterna. Kommer inte att sakna att frysa när man är inomhus.
X
Y
Zigenarna - Som hänger utanför Viridea (som vi kommer sakna). Som tigger om dina pengar samtidigt som de snor din mobiltelefon.
Ångesten - över att behöva gå till Comune Arese.
Ärligt talat - Vi kommer verkligen sakna Italien
Öl - Det finns det ju gott om i Sverige. Sverige, vårt fosterland.

Good evening meatlovers

På Daisans begäran kommer här ett köttigt inlägg. Efter att ha vandrat inne i Milano och fångat sol, vin och chips åkte vi och köpte ett köttstycke. Med "Vi" i den här berättelsen menas mest mannen i hushållet, varken Pigna eller Veronica stödjer detta till 100%. Välkomna alla meatlovers!



Här låg den och väntade. Fiorentinan. Han sa han skulle skära upp 1kg, men det blev närmare 1,5kg. Han sade något obegripligt som fick oss båda att utbrista i ett oförstående kluckande. 



När man såg köttabiten i ett stycke märkte man att det inte var en helt äkta Chiannina. Filébiten var försvinnande liten. Vi löste "problemet" med att ölmarinera hela klumpen i en fin Birra Moretti, ja, det blir ju mörare då. På med peppar också. Sedan väntade vi. Under denna väntan gjorde Zlatan 2 mål - igen. Han verkar uppskattad. 




Jag stod därute och grillade. Det tar ju ett tag. Såg Veronica därinne. Hon for runt och fixade och donade. Tänkte att: hur många gånger har jag inte sett henne rota runt därinne och skapa underverk medan jag står och idisslar härute? Medan jag står och ser köttet brinna okontrollerat på fett-delarna har hon gjort såser, sallader, potatis och vadsomhelst för att rädda mina förehavanden på andra sidan englasfönstret. Mina damer och herrar - det finns ingen bättre än just hon. 


Här ser ni delar av spektaklet. Ja, och till höger där ser ni miniglaset whiskey. Vi grillar ju ofta, vi män, just för att ha en ursäkt att stå själva och ta en just sådan. 




Sedan skär man ut grejjerna under viss andakt. 



Sedan blev det en tallrik. Potatisen föredrar vi att skära ganska tunt innan vi kör in den i ugnen, blir knaprigare då. Gärna en färskt timjanskvist får följa med. Även om den ger ganska lite smak så luktar det väldigt gott i hemmet. Ja. Det gillar vi här på Largo Ungaretti 5. 

Fastän köttbiten inte höll den kvalitet den brukar så blev vi mer än mätta. Köttamätta faktiskt. Köttsvettningar var ett givet inslag under aftonen och hunden gick bärsärk efter att hon insåg att hennes matta var slängd på skroten. Hon giddrade om att hon alltid fick bära hundhuvudet och sprang runt och runt tills hon utmattad föll ihop och sov.

Till detta förtärde vi delar av en Chianti (2008) vi köpte just i Chianti. Sparven kallas den. Mycket lämpligt.

/A

Mannen, hunden, berget

Ja, som Veronica redan antytt så är det snart dags att lämna hemmet. Pigna vill få ut så mycket hon bara kan av den här sista tiden - så hon bestämde att vi skulle upp en sista gång på Bolletone, berget som skänker en fin vy över Comosjön. Pigna försvarade sitt val med att säga att varför i helvete ska jag alltid behöva bära hundhuvudet. Bara för att ni har opposable thumbs ska inte ni tro att ni bestämmer över mig. Vi skrockade och sa att hon hade rätt. Sedan visade hon upp en fenomenal krökt rygg uppe på toppen i vanlig ordning. 



Det är ingen stridshund, det där.




Detta inlägg hamnar i kategorin "hundblogg" och vi hoppas ni accepterar det. Imorgon förbereder vi oss på en riktig grillfest där den sista gasolen ska brännas för att fira alla de fina grillstunder vi haft. Huruvida just DU är intresserad av detta vet vi inte. Vi tror oss känna de flesta av er som läser, skrockar, skakar på huvudet eller bara har för mycket fritid på arbetet. Vi har en avancerad statistikfunktion där vi ser att ni är cirka 30-40 personer som dagligen kikar in här. Ni sitter de flesta på olika obskyra orter i Sverige, men vi vet att vi har en finne där ute, en kines, en engelsman. Vi hoppas i alla fall att ni uppskattar att i lönndom smyga in här - och vi tackar er. 


De kommande dagarna kommer det komma en kavalkad av inlägg där vi summerar vår vistelse i detta land. Mest för vår egen skull, så vi kommer ihåg vad vi tycker om eller inte. Kanske får DU även idé om hur DU vill uppleva Italien efter detta också. 

/A

Sju dagar kvar

En vecka. Sen kommer flyttgubbarna och vi får bo någon annanstans. Det jag kommer sakna mest med vår lägenhet är ju helt klart trädgården. Och det bekväma i att man kan öppna dörren från sovrummet och släppa ut Pigna lite snabbt på mornarna. 

Igår gjorde jag sista lektionen som engelsklärare. Kommer nog till och med att sakna de intensiva ibland hopplösa italienska barnen litegrann.


Pigna in action. Inser att vi har ganska många gasbehållare som vi måste iväg med.

Två lätt ovanliga vyer från Como


I Sverige är dessa en ovanlig syn; Telefonkioskerna. Att de fortfarande står kvar i det här landet är inte så konstigt. Men lite chockerande är det att det finns folk som faktiskt använder dem.


Än mer chockerande var dock denna syn. Andreas som ger pengar till gatumusikanter. "Det är så härligt att ge", sa han med ett leende.

Försökte hitta information om när sista telefonkiosken togs bort i Sverige för att stödja min tanke om att det inte finns några kvar där, men hittade ingen. Kanske har det ännnu inte hänt? Istället hittade jag den här artikeln. Och den fick mig omedelbart att tänka på en annan sak Andreas gjorde igår. Efter att ha ätit lunch och glatt gett bort pengar  återvänder vi till vår bil. Och vi inser; han glömde låsa bilen. HAN glömde låsa bilen. Darrandes öppnade han försiktigt bagaget och inser med en lättad suck att alla nyinköpta grejer låg kvar. Jag var så nöjd, mest för att det inte var jag. Så kan det gå.

Och heja Luleå?!

Tantvarning utvärdas

Blev så lycklig när jag såg att de lökar av påsklilja och hyacint jag tryckte ned i höstas faktiskt överlevt och nu börjat blomma att jag var tvungen att gå ut och föreviga de. Kan vara det första jag stoppat ner i jord som faktiskt inte bara lagt sig ned och dött. 





Camelian är såklart i full blom. Och snart blommar även Magnolian så vi får njuta av den. Skräpet får nästa hyresgäst ta hand om.

Trevlig helg!

59åringen kom, stängde Arese för fler besök, och reste hem som 60

Ansvarig utgivare av Veronica var på besök för inspektion. Nedan följer en kavalkad av mobilkamerabilder med förklaring. 



Pigna förberedde besöket grundligt, tog på sig "gå-bort-tröjjan" och överlämnade en alldeles särskilt viktig pinne som hon nu har svalt all bark från samt efter det spytt upp det. 




Utgivaren blev fotograferad medan han fotograferade Comosjön. 

Sedan kom vi till dagen före 60-årsdagen. Även om vi tog ut segern i förskott redan dagen innan så tog vi oss pigga till Torino. Egentligen skulle vi åka och köpa en skjorta på Armani-outlet men de hade tydligen slagit igen stället och förvandlat det till en camping för Zigenare, samt att prostituerade hade slagit en järnring runt byggnaden och satt där på sina solbrända och nötta stolar.

Med detta som bakgrund åkte vi in till Torino för en snabb bit mat som istället blev en 3 timmars sittning.  Höjdpunkten var, förutom att ett gäng zigenare försökte sno Veronicas telefon, den här ölen. Mr Rova ville ha en helt vanlig öl, varpå servitören började en lång utläggning om vilket fantastisk öl de hade på lager. Den passade till kött, fisk, pasta, döner-kebab och man fick i princip evigt liv om man drack den. Den presenterades andäktigt i en ishink. Vårt omdöme på denna öl var blandade kommentarer som, ofärdig, tvättmedel, grumlig och överskattad.


Men vi var iaf så här glada av att se spektaklet. Isaac heter den. Och den som dricker denna och njuter behöver varken ringa eller skicka SMS. Någonsin.


På kvällen fortsatte firandet för den blivande 60-åringen och vi gick på anrika Inter-haket i Arese. Cortevecchia. Här har den superintelligente Balotelli minsann ätit fler än en gång. 



Inne på den lokala enotecan såg vi till vår stolthet att vår gåva till dem från Nordskandinavien (renhornskorken) stod på honnörsbordet. 



Zlatan spelade ju. Då måste man dit. Det förstår ni ju. Frågor på det?


En timme innan match såg det ut på detta viset inne i stadion. Zlatan exploderade ett par gånger och vann matchen. Publiken här bryr sig inte så mycket om Zlatans stillastående perioder, de vet att han är bäst. Robinho däremot hade en tuffare dag och vi tror vi hörde ordet könsstympning mer än en gång angående hans insatser. 

På det hela taget hade vi en mycket trevlig helg med vårt sista besök här i Arese. När vi körde en facerecognition på internet fick vi veta att Veronica liknar Sandra Bullock, KG liknar Clint Eastwood och jag själv liknar ingenting. 

Väl mött
/Andreas


Firenze (Florens) och Fiorentina Steak

Vår avskedsturné här i Italien har inletts. Veronica kände ett sting av längtan att se mer av staden Florens. Då fick det bli så. Det är svårt att klaga på ett sådant beslut då vi alla vid det här laget vet att det är här Chianinakon har sin hemvist och blir styckad till fina Fiorentina-steaks. Nedan följer en bildsammanfattning. 




Pigna blev så i gasen att hon tog på sig sin finaste mode-tröja som numera inte är det minsta röd. Den framhäver hennes former fint. 


Vi tog ett lunchstopp på vägen ner i Modenatrakten för att få i oss lite Ricotta och spenatfyllda Tortelonis. Att det ska vara snö vid den här tiden på året övergick samtligas förstånd. Jag försöker se upptagen, smal och cool ut på samma gång. Enligt vittnesmål gjorde jag inte det. 


Denna är tagen från första kvällen i Florens då vi fick in några riktigt fina förrätter. Veronica åt en exklusiv lökpaj (men det lät mer häftigt på italienska) och jag tog in en Carciofi-pudding - precis vad jag behöver. 



Ovanpå hotellet fanns en terass med lämplig utsikt över Duomon där många småpåvar beordrat unga kvinnors död genom bränning för att de var uppenbara häxor. 




Uppe på Chiantikullarna var det som vanligt dött. Som sig bör var Cafaggio-gården stängd. Denna gård är känd för vissa folk på Sandvik då vin från denna gård serveras ibland på bruksmässen. 



Plötsligt hände det. Ingen trodde det var sant. Men Veronica gjorde det. Hon hittade en helt ny vinkel på Ponte Vecchia och Ernst Kirsteiger stod bredvid och tjöt av lycka - barfota. 



El grande finale. Ristorante Perseus som är känd för sina Fiorentina steaks. När vi satt oss till bords fann vi en fullt ätbar sallad som skymde sikten över bordet. Vi åt oss igenom den för att göra plats för steken. 




Kvinnan - Giulietta - en gudfruktig kvinna som skurit tusentals kilo Chianinakött uppvisade en exempellös rutin i att skära. Under diskussionen huruvida mankunde adoptera henne rynkade Veronica sådär barskt på ögonbrynen och signalerade att diskussionen urartat och omedelbart måste upphöra. 


Ja. Ord. Är. Överflödiga.

Precis så här bra kan en helg vara tyckte alla inklusive hunden. Pigna firade av sin vistelse genom att skjuta ur så mycket avföring hon bara kunde just när vi skulle lämna Hotel Cavour - "vad fin hon är" sade vi i kör. 


/A

Vi lagade mat

Det har varit lite mat på denna blogg på senaste tiden. Folk kanske tror att vi helt slutat laga mat. Att vi bara köper hem Capriciosa från närmsta pizzeria. Men nej, så är inte fallet. I helgen åkte den italienska matbibeln fram och Andreas bläddrade fram ett recept på måfå, som vi provade laga. Det blev en förrätt (som följdes av en varmrätt och en efterrätt) som självklart innehöll kronärtskockor. Det blev kronärtskockssuffle. 

Och eftersom Andreas fortfarande hyser hopp om att lära sig italienska fick han även översätta den onödigt krångliga (det är ju en italiensk kokbok) instruktionen. Google translate, vad vore man utan det?


Silverskeden. 1190 sidor recept på italienska.

Först skulle såklart skockorna (inte kockorna har jag fått lära mig) ansas, tvättas och kokas med citron. Vilket Andreas gjorde med bravur. Och det skulle även kokas Bechamelsås. Eller "Såsernas Moder" som den kallas i kokboken. Där finns kan jag berätta nio olika varianter på bechamel, jag valde originalvarianten. Eftersom jag inte riktigt litar på min sambos tålamod vad gäller att koka upp mjölk tog jag hand om detta. 

Jämförde för övrigt receptet för Bechamel i den italienska med det i den svenska. Enda skillnaden var att i Sverige räcker det med att koka den i 5 minuter. I Italien ska den kokas i tjugo. Här stressar man inte fram mat. 


Det roligaste med att koka Bechamel måste ju vara att få riva i muskotnöten i slutet?


För att skapa lite mer disk skulle sedan sufflén stjälpas upp på ett fat. Det gjorde vi såklart. Se så fint det blev.

Kronärtskockssufflen smakade mycket gott. Dock tycker jag inte smaken kan mäta sig med insatsen som krävdes. Då ger jag istället kladdkakan till efterrätt högre betyg. Massa gott med minimal insats. 

Vi var mätta i ett dygn efter denna middag. Vet inte om det är sufflen eller kladdkakan som vi ska tacka för det. 



Vigevano! Eller Victumulae som romarna kallade den

Vigevano är är förmodligen en ort inte många svenskar hört talas om. Inte många italienare dessutom. Det är en ort dold på Po-slätten, inte långt från IKEA, vars skylt vi lessnat på att se. Vi gjorde därför en grundlig studie i vad som dolde sig bakom skylten.

Här ser ni mig peka på det klassiska Piazza Ducale, exakt varför det är känt är för oss okänt, men dess rektangulära form ska tydligen vara  unik. Men det är ju ett torg i alla fall, något Luleåborna har saknat i evighet (Nej, Gula paviljongen räknas inte).




Veronica på den ruggiga innerplanan för deras Castello, slott alltså. Man kan även se att Pigna agerar som en riktig prakthund och att Veronica lagt till sig med sitt patenterade förförelse-leende.


Veronicas förförelse-leende fick mig att genast vilja köpa Kronärtskockor. Jag försökte med lastbilshandlaren men han vägrade sälja annat än 30 stycken. Man måste tydligen köpa en hel kartong. Bilden symboliserar alltså ett misslyckande. 

I övrigt har staden influerats av det andra puniska kriget. Slaktaren Hannibal drog runt här och levde rövare med sina stridselefanter cirka 200 f.Kr. Hans välkända flankattacker skördade tiotusentals italienska offer. Svårt var det dock att se exakt hur det influerat staden. En timme gav vi staden och belönade den med varson kaffe på ett lokalt hak. Med oss satt en äldre herre och talade någon typ av mumbojumbo.

För övrigt anser vi att Karthago bör förstöras.
/A


Världens bästa granne?


Igår kom grannen förbi med nybakta semlor. Just så där lämpligt lång tid efter middagen då sötmagen vill ha sitt. Andreas förstår för övrigt inte att man har en sötmage. Han är oftast för mätt efter maten och vill vänta (gärna någon timme eller två) innan han äter efterrätt. Konstigt tycker jag.

Jag blev en sådan man hatar

Att packa lätt är en konst, en vecka långt borta brukar normalt kräva incheckat bagage. Orimligt nöjd var jag då på vägen hem med att klarat mig med endast en liten väska som man kan ta med i kabinen. Trodde jag. En smula sliten efter 8h flygning sitter jag och väntar på att gå på det sista planet hem. Jag väntar mig då inte att bli straffad för att vara tidig till det planet. Den nätta incheckningstjejen kommer fram leende och vill väga mitt handbagage. Vågen ger domen 9 kg. 1kg över det tillåtna och en diskussion börjar. 

Personal: You need to check in this bagage.
Andreas: Really?
P: Yes, its not allowed with such a heavy bag.
A: But all these "cabinluggage tags on my bag means your colleagues on 3 other flights approved it as handbaggage.
P: They did wrong
A: Is it a full flight?
P: Half full
A: Do you think there is a chance it can fit on the plane then?
P: Rules are rules. I do not like them either.
A: So bend them.
P: Not allowed.
A: I lost a couple of kilos in India, did not eat much
P: Oh India, its so nice, but did you get sick?
A: No, just didn´t eat much.

Under tiden står ett gäng italienare och tar upp alla kläder ur sina väskor och klär på sig dem, stoppar extraskor i fickorna och gör olika teckenspråk som visar på förebyggande irritation. Diskussionen fortsätter medan jag tummar på ett reklamblad förderas flygbolag: 

A: I see your slogan is "Fly with a smile". Do you see me smiling now?
P: Sorry sir, this is about flight security.
A: Safety first, you are right.

Italienarna fick sedan följa samma procedur utan lycka. Mitt i allt detta inser jag att jag blivit en sådan där man själv irriterar sig på. En som inte vill följa reglerna av egen bekvämlighet. Så nu sitter jag här och skäms. 

/A

Kvällssymfoni / Kattkakafoni

Först trodde jag nästan det var ett barn som grät. Och sen en till. Men snart förstod jag att det är katterna i längan som håller låda. Sjunger de? Eller pratar de? Försöker hitta ett ord som skall beskriva vad jag tycker om oljudet. Bedrövligt kanske?


Det är klart att mannen ska bära

Ja, jag vet att det är kallt i Sverige. Riktigt kallt. Men vill bara påpeka att när det är 10 minus om nätterna och de fortsätter att envisas med att stänga av värmen i vår englasrutade lägenhetslänga. Då är det inte mysigt alls faktiskt. Man kunde önska sig lite flexibilitet på området.

Igår hade jag ett mycket roligt ögonblick. Vi gick och trängdes med alla pensionärer på Conad (just det, inte så roligt) för att köpa lite mat . När vi gick hemåt tog jag över bärandet av matkassarna, eftersom Andreas likt en tonåring vägrar ha handskar på sig, och efter att ha burit de en bit blev alldeles stelfrusen om händerna. Vi hann knapp säga "undrar vad de italienska männen tycker om det här" innan vi möter en man som mer eller mindre skäller ut Andreas. Vad är han för man som låter sin kvinna bära? Va?

Andreas tog ut händerna ur fickorna och försökte förklara sig. Det blev som inte bättre.

Vi bryr oss självklart inte om vad andra tycker. Och lär gärna italienarna lite om svensk jämställdhet. Men resten av vägen hem fick jag inte bära nånting.


Sedan lagade han lunchen.


Medan hunden tränade på att gå i snö.



Hundrastarkullen har blivit snowboardbacke






Tänk vad snön gör med folk. Till och med de coola kidsen glömmer för en stund att de ska vara coola. Eller är det bara för kallt för att stå still och röka cigaretter?

Det fortsätter snöa

Armageddon är kanske att ta i. Men snön ställer till det. Folk kommer inte in i sina bilar vars dörrar har frusit igen och de som väl gör det slirar runt på sina sommardäck. För mig personligen har det mest inneburit några inställda engelskalektioner, vilket kanske på sätt och vis varit mest positivt. 


Trädgården nu. Nånting säger mig att apelsinträdet inte mår så bra.


Nu har det snöat i tre dagar. Utför en säker mätning av snödjupet med hjälp av lyktan i trädgården.


Tror det är första gången jag ser istappar här nere. Markisen börjar se rätt farlig ut.


Och Pigna ja. Om du nämner gå ut till henne så kan du vara ganska säker att hon skyndar sig hit. Till sin säng vid elementet.

Jag såg grannen skotta sin lilla ingång idag. Trodde inte någon ägde en snöskyffel här. Funderar just på vad städerskan som brukar sopa och skura vår gemensamma gång där ute gör nu, när den är helt snötäckt?

Armageddon

När arbetsdagen närmar sig sitt slut börjar nyheten spridas. Man hör ett stegrande surr runt om i korridorerna. Folk ränner runt med flackande blickar. Man fingrar nervöst på sina telefoner. Blickar möts och osäkerheten är stor. Någon surfar in på Autostrade.it och det blir då helt klart, det är fakta, allt håller på gå fullständigt åt helvete. 


Budskapet är solklart, vi står inför modern tids armageddon.

Det ska snöa mer än under senaste istiden. Och alla kommer dö. Paniken blir total, folk springer i cirklar och mumlar rappakalja. Vissa ringer sina familjer och säger farväl. Vissa mer opportunistiska unga män ser möjligheten att få en liten omgång med de söta tjejerna på kontoret. "Eftersom jorden ändå håller på att gå under kan vi ju ha lite roligt? Eller?" Omedelbar refusering är resultatet. 

Jag ringer hem till Veronica för att försöka förstå vidden av detta hemma i Arese. Och hon kan bekräfta - slutet är här - och Pigna har pissat på mattan utanför dörren hela dagen - i skräck. 



PS Vissa överdrifter kan ha pågått ovan DS

En lugn och hyfsat händelselös helg i bilder


Fredagkväll och jag åker och hämtar Andreas från Malpensa flygplats. På Malpensa var det småkaos, som vanligt.


Lördagen ägnades till att försöka träna och tömma tvättkorgen (det gick inte) och avslutades med att vi trotsade regnet och gick över till en ganska nyanländ svensk familj på middag. Pigna och de tre barnen fann varann. På vägen hem fick vi möta den första (riktiga, inte kemiskt framkallade) snön. På morgonen var den såklart borta. 


Söndag, och vi slängde ca 5 kg i form av gamla tidningar. Och ja, Jehovas vittnen kom i vanlig ordning förbi med månadens Vakttornet (så vi fick slänga lite mer). Vi njöt även av en kantarellrisotto. Tack Anna för svampen!

Tidigare inlägg
RSS 2.0