Veronica & Andreas

Idag ledig från språkkursen. Sitter hemma och pluggar, för nästa vecka är sista veckan vilket innebär PROV. På skolan tänks det inte speciellt mycket på skogens resurser utan man kommer hem med ofantliga mängder papper. Som jag nu försöker gå igenom.


Som sagt. Mycket papper blir det.

Tre veckor in kan jag konstatera följande. Efter att norskan och schweizaren åkte hem i söndags är nu jag och Mikey ensamma nybörjare på skolan. Vi passar inte in i någon annan klass och är därför en mycket liten grupp på två, vilket ger den lyxiga känslan av att få privatlektioner. Eftersom Mikey är engelsman och uttalar orden därefter, har jag nöjet att vara bäst i klassen.

Vilket känns bra tills någon annan (vem som helst) kommer in och pratar italienska med oss. Bra för deras självförtroende eftersom dom möts av två oförstående fågelholkar. Dåligt för mitt, som kommer på vad jag skulle ha svarat tio minuter för sent. Eftersom vi än så länge bara lärt oss hur man pratar i nutid och har ett ordförråd som sträcker sig till att presentera sig själv, beställa mat, fråga om vägen och prata om vädret är man något begränsad i det vardaglia samtalet.

Fraser jag lärt mig och har stor användning av:

No loso. (Jag vet inte)
No capisco. (Jag förstår inte)
Mi parlo un po' italiano. (Jag pratar bara lite italienska)
Cosa significa? (Vad betyder det?)

Lyssna på melodin säger dom. Snart sjunger du med. Hmm. Bara en sån sak som att italienskan har sju olika bestämda artiklar gör att det snurrar i huvudet. Men, okej. Det går framåt. Nu är inte italienskan bara långa haranger. Nu är det ett språk med många ord jag inte förstår.

Buona giornata. /V

1. När vi tog en aperitivo så tog den ensamma mannen bredvid vårt bord chansen att inte så diskret försöka ta kontakt med Veronica så fort jag lämnade stolen för att fylla på med salami.
2. På restaurangen hade killen i baren ett extremt illa dolt sätt att flirta med min bordsdam.
3. När Veronica skulle besöka damrummet stod helt plötsligt hela personalkåren på Convivium i rad och sa Buono, buono, buono och hyllade hennes närvaro. När jag själv skulle dit så såg man inte till en själ.
4. När Veronica på tunnelbanan skulle köpa en påse M&M i en automat tog det lite väl lång tid. Jag gick dit och fann henne stå och betala med mynt och försöka banka ut växeln samtidigt som tre fulla/påtända unga män stod och tog kort på henne. Jag intog en pondusmässig hållning och hintade om mina kunskaper med Nunchakus för att visa vem som egentligen bestämde nere i tunnelbanan. Sedan lämnade de oss ifred.

Detta är det nog bara att vänja sig med. Samtidigt vänjer vi oss gärna med den goda maten som finns att tillgå i Brera-området. Jag är glad jag slapp gå hem ensam.

Vi ser Haag gå bra i spåret. För det sänder de åtminstone vi Rai Sport. Ljudet hämtar vi via Radiosporten. Men ljudet från radion och bilderna på tvn säger olika. Vad ska vi tro på? Tidigare följde vi även hockeyn. Men den försvann av någon anledning. Kanske var resultatet plötsligt för givet för att rapportera från?

Man kan säga att OS-tittandet går sådär. Trots alla tips har vi ännu inte lyckats streama något bildligt via webben. Alltid något som har med sändningsrättigheter att göra som står i vägen. (Kanske har Alfapet varit viktigare än att leta ordentligt. Där Andreas förövrigt har osannolik tur.) Hade det inte varit för Leifby och vad alla nu heter på Aftonbladets direktlogg hade vi svävat i total ovisshet. Men vi hänger med. Mer eller mindre. Heja Sverige. /V.

Inte hittat några nya spindlar idag. Antingen har jag hittat alla och slipper se fler åtminstone i några dagar. Eller så har dom hittat nya, bättre gömställen. Andreas är förövrigt lite tveksam till vår nya topbild här på bloggen. Han menar att den är på gränsen till för rosa, för sockersöt. Men inte är den väl rosa? Möjligen laxrosa kanske. Och lax är ju inte det minsta sockersött. Fast laxrosa är en nyans jag inte tror han känner till.

Och igår satte vi ihop vår efterlängtade soffa. Enligt IKEAs alla regler.



Tyvärr innebar det att rum nummer fyra ser ut så här. Numera kallad för Gothrummet. Skulle kunna aspirera på att heta Skräprummet, men så fort dom behagar ställa tillbaka behållaren för wellpapp i soprummet ska nog kartongen försvinna. Svårare att lösa är dom två stora asen till skinnsoffor. Var gömmer man dom?



Det snöar ymnigt nu. Lapphandskar. Hoppas det inte innebär att bilen med sommardäck måste stå stilla i helgen. /V

Idag så kommer den. Äntligen! För igår fick Andreas ett samtal från IKEA, dom ska leverera vår soffa idag nångång mellan 9 och 13. Vilket säkert likagärna kan betyda nångång mellan 9 och 17, om vi tänker på våra erfarenheter hittills av det här landets leveranser. Men idag så kommer den, förhoppningsvis. Och jag vågar inte ens gå ut med soporna av rädsla att missa den avgörande signalen på porttelefonen. Idag kan man säga att jag sitter hemma med fotboja.


Denna onödigt stora och fula porttelefon lämnar jag inte utom hörhåll idag.

/V

Tydligen är det inte bara jag och Andreas som trivs väldigt bra i lägenheten. Varje dag stöter jag på en ny kompis som vill bo i nån av alla våra vrår och hörn. Alldeles stilla sitter den där och tror jag inte ska märka den och dens långa taniga ben och knappnålsstora kropp. Men jag ser den. Ha! Och ännu en gång blir det ett tillskott i vår spindelkyrkogård, dammsugaren. Det gäller att visa vem som bestämmer.

Jag tror mig ha hört att ett hus med spindlar är ett friskt hus, så jag försöker se dom som något positivt. Som  förvisso ger mig rysningar men också gör att vi aldrig har damm i hörnen. Jag hoppas bara krypen inte blir större till sommaren. /V

Heter visst subito. Och jag som trodde Blocket var en typiskt svensk företeelse. Tänk så fel jag hade. /V