Tränar i smyg
Andreas och kvällens middagsgäst är inte här än. Så jag passar på att träna. Tränar på den senast introducerade tempus-formen på italienska. Men framför allt tränar jag med bigaråerna. Eller snarare kärnorna. För det visade sig att jag är usel på att spotta bigaråkärnor. Och Andreas (som måste erkännas, är betydligt bättre) hånar mig såklart. Säger att jag har fel teknik. Men, jag antar att det hela är en träningssak. Han har helt enkelt spottat mer än mig här i livet.
Så nu sitter jag här ute i trädgården och spottar. /V
Så nu sitter jag här ute i trädgården och spottar. /V
Helgen i bilder
Aperitivo hemma, följt av lite grillat, såklart. Och lite sociala aktiviteter.
Frukost på verandan. Donato ville vara med så det fick han.
Vi åkte mot kusten hittade en inte helt laglig parkering och tog årets premiärdopp i medelhavet.
Hemma följde lite mer grillning. Med Inter-fansens skrikande i bakgrunden.
Nu en söndag i trädgården. Vi tvättar. Och vinrankans druvor tar sig.
Vi minns....
...ett inlägg i Arbetarbladet som är värt att ta en titt på. Vad man undrar mest är hur källkritiken ser ut på redaktionen.
Just precis där kan man finna ironins kärna.
/A
Stefan Ingves, eller?
Åter i hemmet som numera mer eller mindre kroniskt även inkluderar sköldpaddan har jag mer nyanserad bild av gårdagen. Det skedde nämligen en del underhållning. Planet blev försenat mer och mer och jag gav egentligen redan upp hoppet när de började servera vatten innan start. Mannen bakom frågade vår feminina steward om han hinner till Milano.
Steward: No problem, I am on the same flight, the plane will not leave without me.
Fabio: Ok, then I feel safe.
Planet startar, 1h20min sent och efter en stund i luften.
Steward: Fabio, do not worry you will be on the flight.
Fabio ser lugn och trygg ut.
10 minuter senare:
Steward: Ok, it seems I am rescheduled to go to Zurich, but you are probably safe.
Jag: No, we will probably sleep in Frankfurt.
DÅ. Då vaknade Stefan Ingves upp ur sin koma efter två glas rödvin och en öl. Han såg ut såhär ungefär.
Han lyssnade in diskussionen, beställde in en till öl. Tittade på mig utan att prata. Började sedan ett kluckande skratt och började ratta räntor med vänster hand. Han hade på datorn en slumpgenerator som spikar räntan åt miljontals svenskar. Han kluckade till, skickade ett mail till Anders Borg. Log hånfullt och somnade om. Han talade mycket märkligt tyska och kan vara någon annan.
/A
Dåligt väder
Jaha, tidigare var det askmolnet som störde och ställde in flyg. Igår var det "dåligt väder". Hoppas det inte är "motvind" på denna arla morgonflight, då kanske de ställer in den också.
De väljer då sina tillfällen
Det slår aldrig fel. När Andreas är hemma, då håller de sig borta. Men direkt han åker iväg, då passar spindlarna modell större på att dyka upp. Den här kom springande i morse. Ett djupt andetag och ett fotobevis, sen sprang jag och hämtade spidersprayen. /V
Tillbaka till vingården
Igår begav vi oss i sällskap med Anna än en gång med näsan i riktning mot Gardasjön och Valdobbiadene. Med målet att ta revansch på den förra helgen stängda vingården. Och denna gång lyckades vi bättre. Vi ringde på och blev insläppta. Första bemötande på vingården var kanske lite svalt. Turister på drift, såg man att de tänkte. Men vi fick en genomgång av deras utbud och valde ut några passande viner att provsmaka.
Amarone, Valpolicella Classico och lite "every day wine". Vi luktade, smakade och såg eftertänksamma ut. Vi gjorde helt enkelt vårt bästa för att verka veta vad vi gjorde.
Efteråt, när vi bar ut vinlådorna och de fått veta att vi inte bara var köpdugliga utan också bodde i närheten, var deras inställning betydligt mer bemötande och kärvänlig. Vi fick med oss en vinöppnare som present. Med oss fick vi också en karta över matställen de rekommenderade. Ställen antagligen ägda av någon kusin eller liknande. Men vilket fall. Vi tog tipsen, satte oss i bilen och åkte till ett agriturismoställe för lite lunch. Efter att ha blivit missguidade av Garmin till någons privata innergård hittade vi ändå fram till Il Pendola. Vi åt, handlade lite av gårdens egenproducerade varor, fick kindpussar och åkte glada och nöjda vidare mot Gardasjön och hemåt. En hemfärd som självklart innefattade en del nödvändiga vallmo- och kaffestopp.
Efteråt, när vi bar ut vinlådorna och de fått veta att vi inte bara var köpdugliga utan också bodde i närheten, var deras inställning betydligt mer bemötande och kärvänlig. Vi fick med oss en vinöppnare som present. Med oss fick vi också en karta över matställen de rekommenderade. Ställen antagligen ägda av någon kusin eller liknande. Men vilket fall. Vi tog tipsen, satte oss i bilen och åkte till ett agriturismoställe för lite lunch. Efter att ha blivit missguidade av Garmin till någons privata innergård hittade vi ändå fram till Il Pendola. Vi åt, handlade lite av gårdens egenproducerade varor, fick kindpussar och åkte glada och nöjda vidare mot Gardasjön och hemåt. En hemfärd som självklart innefattade en del nödvändiga vallmo- och kaffestopp.
Jag och Anna har ett gemensamt intresse. Att fota vallmos från olika vinklar.
Andreas var mer intresserad av diverse axstrån.
Andreas var mer intresserad av diverse axstrån.
Kaffestopp i Sirmione. En medeltidsstad inne i en borg längst ut på en udde längst ner vid Gardasjön.
Och idag är det förövrigt äntligen sol. Och sköldpaddan Donato har hittat tillbaka till oss. /V
Åska och citronmeliss
Vi har inte haft möjlighet att skriva något på grund av den konstansa åskan. Dag och natt har det dundrat. Blixtrat. Regnat katter och hundar. Apropå hundar vaknar man på natten av att hunden vi vaktar har hoppat stavhopp upp i sängen och landar efter en dubbel saltomortal med alla 4 ben rakt på bröstkorgen. Med hög puls förklarar jag att det är bäst att hon sover på golvet, vilket hon vägrar och väljer att sitta och skaka och gny.
Denna bild visar läget i como, sjön har expanderat
Annars har vi besök från Dorothea, vi väljer att stava det så för att fånga dramatiken i orten. Stad är nog att överdriva. För att accentuera det italienska och för att försöka skapa en fasad av vad vi gör så gick vi på aperitifo inne i centrala Milano. Detta har vi gjort exakt två gånger på 5 månader innan. Men vi sprider gärna en förskönad bild av vårt egentliga stugsittande. Aperitifo går man på klockan 19, man betalar cirka 8€, får en drink och gratis snacks hela kvällen. Mozzarella, skinka, pasta, pizzabitar osv. Vi beställde in Caiprinha och Mojitos. Veronica förklarade att det här med citronmeliss är himla gott i drinkar. Anna förklarade vidare att alla har citronmeliss i sina örtträdgårdar. Jag fyllde på med att mynta, som var den faktiska ingrediensen i drinken, är gott och frågade samtidigt om någon av damerna har citronmeliss i sina örtträdgårdar. Svaret var givetvis nej. Nu efterlyser jag drinkar med citronmeliss i? Ska vi eventuellt plantera citronmeliss istället för gräs i trädgården för att det är så överjävligt vanligt?
/A
En spontan biltur
Det hade lovats dåligt väder under lördagen. Då passar standarditalienaren på att stanna hemma med persiennerna neddragna. Vi gjorde tvärtom. Efter en sen frukost fyllde vi vattenflaskan, spände fast Tilda i baksätet och åkte med siktet inställt mot Gardasjön, för att titta på vattnet och kanske stöta på en vingård eller två.
När man åker på roadtrip är det viktigt med spontanitet. Annars kan det lätt bli att chaufförerna bara har målet i sikte och man missar hela poängen med en roadtrip, nämligen att se saker på vägen. Med detta i åtanke svängde vi av autostradan. Och så vi var spontana. Svängde in till första bästa stad som verkade stor nog för att servera mat. Vi hamnade i Salo där det var lågsäsong.
Stärkta av en alldeles för dyr toast serverad av en väldigt trevlig servitör bestämde vi oss för att beta av en av platserna i guideboken, nämligen Hellers garden. En urspårad botanisk trädgård grundad av en tandläkare som hette Heller.
Solen kom fram, allt var skönt och efter detta lyckade spontana avstamp från vägen fick vi blodad tand. Eller kanske ville vi bara inte åka tillbaka samma väg. Vilket som. Vi bestämde oss för att köra upp till Gardasjöns topp, och tillbaka på andra sidan.
När man åker på roadtrip är det viktigt med spontanitet. Annars kan det lätt bli att chaufförerna bara har målet i sikte och man missar hela poängen med en roadtrip, nämligen att se saker på vägen. Med detta i åtanke svängde vi av autostradan. Och så vi var spontana. Svängde in till första bästa stad som verkade stor nog för att servera mat. Vi hamnade i Salo där det var lågsäsong.
I Salo var det mest vi och en massa änder.
Stärkta av en alldeles för dyr toast serverad av en väldigt trevlig servitör bestämde vi oss för att beta av en av platserna i guideboken, nämligen Hellers garden. En urspårad botanisk trädgård grundad av en tandläkare som hette Heller.
Ett mellanting mellan en inspelningsplats för Indiana Jones och ett Buddhaläger. Med diverse smaklösa kreationer. En konstig trädgård helt enkelt.
Solen kom fram, allt var skönt och efter detta lyckade spontana avstamp från vägen fick vi blodad tand. Eller kanske ville vi bara inte åka tillbaka samma väg. Vilket som. Vi bestämde oss för att köra upp till Gardasjöns topp, och tillbaka på andra sidan.
De stunder vi inte befann oss i tunnlar var det riktigt vackert.
Efter otaliga tunnlar längs med sjöns västra kant kom vi till staden Riva del Garda. Ett trevligt ställe. Vi åt, vi drack kaffe och gick nästan vilse bland de smala gränderna.
Efter att ha varit högst upp åkte vi åter neråt på andra sidan. Ner mot vingårdarna. Och sen hemåt.
Och hur gick det med spontaniteten? Jo, över förväntan. Vi åkte på smala vägar. Vi stannade på oplanerade ställen. Ibland hann vi inte med spontanitet då tillfällena passerade lite för fort. Men jag försökte ta minnesbilder genom rutan, till nästa gång. För nästa gång ska den spontana resan vara lite mer planerad. Och vinet? Självklart kom vi fram till vingården alldeles för sent för att få komma in. Men en man från trakten sa att de tydligen ska göra det godaste Amaronevinet i området. Så vi programmerade in platsen på Garmin. Nästa gång! /V
Och hur gick det med spontaniteten? Jo, över förväntan. Vi åkte på smala vägar. Vi stannade på oplanerade ställen. Ibland hann vi inte med spontanitet då tillfällena passerade lite för fort. Men jag försökte ta minnesbilder genom rutan, till nästa gång. För nästa gång ska den spontana resan vara lite mer planerad. Och vinet? Självklart kom vi fram till vingården alldeles för sent för att få komma in. Men en man från trakten sa att de tydligen ska göra det godaste Amaronevinet i området. Så vi programmerade in platsen på Garmin. Nästa gång! /V
451 km. Men det här var det närmaste vi kom vin. Vi kunde dock nöjt konstatera att vår egen vinranka ser ut som alla andra.
Aubergine ska tydligen vara populärt
Planen var restaurang, det blev det, men i vårt eget kök. Det stora problemet med detta är att man måste handla. På en plats som liknar Normandie. Darwins överlevnadsteori gäller där. Folk skriker, folk kör på ens hälsenor om och om igen för att förvissa sig om att de blöder ymnigt. När man tror att man hittat en parkering med vagnen är det genast någon där och förklarar ivrigt om hur jävla ivägen man är. Veronica brukar beskriva mig som paniskt apatisk med flimrande blick. Hon erbjöd sig denna fredag att åka dit själv. En hjälteinsats som slutade i nedan beskrivna gemensamma insats. (självklart fick sig hunden en promenad under tiden handlandet skedde med resultatet av ett gäng pluttar)
Det skulle lagas till Auberginegratäng, det skulle skivas, saltas, svettas samt hackas och smashas stekhet peperoncino. Undertiden marinerades det kött.
Veronica tyckte att päron, getost, honung och pinjenötter borde passa som förrätt. Det rostades nötter, det stektes skivade päron. Helt plötsligt var det där det godaste jag ätit.
Om någon undrar hur detta passar in i mitt fitnesspaket så är svaret: Det gör det inte. Det gjorde heller inte dagens biltur på ett adekvat vis. Tror att ryggen är av på cirka 5 ställen.
/A
Direkta italienare
Är relativt van med direkt jargong tack vare eller på grund av närvaro i väldigt mansdominerade områden. Hockey, lump, maskin, Sandvik osv... Det är relativt vanligt med direkta personangrepp. Ivriga påpekanden om brister, ibland intellektuellt och ofta rena fysiska iaktagelser. På jobbet brukar detta vara ganska lugnt och proffsigt. Tills denna vecka.
Tydligen måste mitt intag av mat och dryck i Sverige vart så pass högt så att inga gränser längre finns. Vid kaffeautomaten i trappen blev stämningen öppen.
Tydligen måste mitt intag av mat och dryck i Sverige vart så pass högt så att inga gränser längre finns. Vid kaffeautomaten i trappen blev stämningen öppen.
Roberto: Andreas, I can see you really like italian food. How much have you gained?
Marisa: Yes, Andreas, not so slim anymore. But it´s ok, it is normal when coming to Italy
Roberto: Don´t worry, as long as Veronica opens the door when you come home it´s ok.
Jag: 5kg, thanks for noticing.
Dagen efter på lunchen.
Silvia: So Andreas, I can see you have changed shape. Before slim and fit, now not so much.
Jag: Thanks for noticing.
För att visa att jag inte bryr mig om sådant här har jag nu sprungit tre dagar i rad. Varje dag längre, varje dag fortare. Men jag bryr mig ju inte om dem, såklart. Detta gör jag för att jag ska slippa dränka mig själv i olivolja för att komma igenom dörren när jag kommer hem. En av dem sa också att när man väl kan vara direkt om sådana här saker betyder det att man är inne i gänget. Kul, nu är man inne i gänget. Och tydligen tar jag 5kg mer plats i detta gäng nu.
Vissa dagar vill man bara inte
Jag: Kom igen nu Tilda, vi går ut!
Tilda: Nej, det regnar.
Jag: Det är bara lite regn. Och du vet vad de säger, det finns inga dåliga väder...
Tilda: Inga dåliga kläder.. bla bla bla. Lätt för dig att säga, du har ett paraply.
Jag: Jamen, du måste faktiskt kissa. Du tänker väl ändå inte göra det där i soffan?
Tilda: Jag kan hålla mig. Hur länge som helst faktiskt. Så länge jag inte rör på mig.
Jag: Ja, du har då inte rört dig en fläck på flera timmar.
Tilda: Nej, precis.
Jag: Jamen, du måste ju röra på dig. Du är en hund. Och apropå det. Du borde äta också.
Tilda: Sluta ge mig torrfoder då. Ge mig paté så äter jag.
Jag: Dig går ju inte att diskutera med. Din... HUND.
Tilda: Regn gör mig så deprimerad. För att inte tala om åskan. Jag känner mig lurad. Besviken. Jag flyttade inte till Italien för att bli blöt. Det tänker jag inte ställa upp på. Så det så. Nej, jag stannar nog här, ja det gör jag. Tills det blir sol. Du kan inte tvinga ut mig. Jag tänker inte röra mig ur fläcken.
Va, koppel?! Det där är inte schysst.
Va, koppel?! Det där är inte schysst.
Regnrusk
När sniglarna använder mina sandaler som räddningsbåt. När Tilda smyger in under sängen då jag börjar prata om att gå ut. När luftfuktigheten är uppe på 96%. Då har det regnat nog tycker jag. Men det tycker tydligen inte regngudarna, för imorgon ska det visst komma 116 mm. /V
Grönt och skönt.
Vi var i Sverige en vecka. Och kom tillbaka till en prunkande djungel. Allt är grönt. Pelargonerna som jag var rädd skulle gå och dö i vår frånvaro verkar ha trivts bättre än någonsin. Vinrankan har börjat få klasar. Om än pyttepyttesmå. Det vi trodde var ett fikonträd visade sig vara det. Till och med apelsinträdet blommar.
Tilda tycker det är skönt när det är grönt. Donato däremot har hållt sig borta. Kanske gillar han inte riktigt vår tillfälliga inneboende? /V
Sällskapsresan
Sätter oss på planet. Allt är lugnt, vi ska hem. Inget askmoln. En tant två rader framför frågar vad reseledaren tycker om att det är fria sittplatser på planet. Inser först i efterhand att detta var en mening full av ironi. Tittade på Veronica och hon såg ut att fullständigt tappat hakan av all uppståndelse. Nej, hon sov bara.
Vi antar att detta sällskap bestående av damer i ålder 40-67 (cirka) var förmodligen medlemmar i samma kör. Vi bedömer detta mer sannolikt än att de skulle på MC-träff. En kul ordergivning skedde medan sätesbälteslampan lyste pga turbulens. Reseledaren samlar sin skock och ryter stressat ut:
Reseledaren: - När vi landar är det bråttom. Det är en bit att gå till bagagebandet men jag vill att alla springer. Sedan hinner vi inte med varken kissande eller att springa omkring.
Flygvärdinna: - Ok, thats enough you have to sit down now.
Reseledaren: - Ok, men kom ihåg, inget kissande, vi måste ta bagaget och springa till en buss och sedan ett tåg.
En sorl inleds och alla förbereder sig. De knyter sina fotriktiga skor. En sista koll på sminket, ja, rosa är perfekt idag. Jag ska ju till Milano. Vissa ser man gör knipövningar för att undvika att ordervägra reseledaren. Det kommer blir tufft när man inte planlöst får springa omkring och skvittra i varje hörn av flygplatsen.
Vi landar och där tar rusningen vid. Vissa undrar om verkligen det är så bråttom som reseledaren säger. De har ju trots allt inte ens öppnat bagageluckan ännu. Vissa skosnören går upp, hon ber gruppen vänta, men nu är det Darwin som gäller. Flocken lämnar henne efter att dö. Skrattandes knyter kvinnan skosnöret medan jag säger att det förmodligen är hur lugnt som helst. Hon springer vidare. Hela skocken samlas som bilden nedan. De ser att ett bagageband rullar med bagage från Krakow, reseledaren springer dit för att kolla så inget har blivit fel. Hon kände igen en väska, en unik sådan. En Samsonite. Men gruppen håller ihop, ingen springer runt i cirklar och slåss med plastblommor. Ingen sitter och kissar i ett hörn. Vi tror allt gick bra.
En sorl inleds och alla förbereder sig. De knyter sina fotriktiga skor. En sista koll på sminket, ja, rosa är perfekt idag. Jag ska ju till Milano. Vissa ser man gör knipövningar för att undvika att ordervägra reseledaren. Det kommer blir tufft när man inte planlöst får springa omkring och skvittra i varje hörn av flygplatsen.
Vi landar och där tar rusningen vid. Vissa undrar om verkligen det är så bråttom som reseledaren säger. De har ju trots allt inte ens öppnat bagageluckan ännu. Vissa skosnören går upp, hon ber gruppen vänta, men nu är det Darwin som gäller. Flocken lämnar henne efter att dö. Skrattandes knyter kvinnan skosnöret medan jag säger att det förmodligen är hur lugnt som helst. Hon springer vidare. Hela skocken samlas som bilden nedan. De ser att ett bagageband rullar med bagage från Krakow, reseledaren springer dit för att kolla så inget har blivit fel. Hon kände igen en väska, en unik sådan. En Samsonite. Men gruppen håller ihop, ingen springer runt i cirklar och slåss med plastblommor. Ingen sitter och kissar i ett hörn. Vi tror allt gick bra.
Här hade de ö-råd huruvida de skulle sno väskorna från Krakow eller inte.
Nu har vi blivit tillfälliga hundägare till ett får. Tilda heter hon och visar tydliga tecken på att gilla Veronica mer än mig.
