Ernsts Florens, eller Firenze som han säger. Barfota.
Färgerna på min favoritbro får det att brumma som en liten humla i mitt bröst. Här kan jag stå barfota och bli förälskad i en sten, känna mig sviken av en staty, undra vart slaktaren tvättar sina kläder, försöka komma ihåg vad ska säga.
Man blir alltid tagen av de fantastiska statyerna utanför Uffizio. Det spirrar i kroppen av skam inför denna ofullbordade homovåldtäkt. När den känslan tar överhanden brukar jag vilja tälja på en pinne för att må lite bättre.
Min enda älskarinna. Äkta italiensk glass. När jag låter denna smälta i gommen känner jag att, ja. Är man avslappnad nog att titta på en nyckelpiga slipper man äta magsårsmedicin till hösten.
Omtumlad av den italienska upplevelsen känner jag att, ja, ett inre lugn. Jag tänker:: Man känner sig aldrig så rik som när man plockar ur ett färskt bröd ur ugnen.
Anledningen till att jag bar skor var att jag trodde en landmina var en sten. Jag blev förälskad i färgen.
/A
PS: Inget av detta har med Ernst att göra, förutom citaten, de är äkta. DS
Kommentarer
Trackback
