Bistecca alla Fiorentina - finalmente!!!!
Länge har det tjatats, länge har vi trott att jag tillagat detta själv hemma. Lika länge har vi haft fel. Inlägg om hela Toscanavistelsen kommer senare. Pablito, vår värd rekommenderade på vår begäran en plats var man kunde äta den mest genuina Fiorentina-steaken i närområdet. Vi satte oss i bilen och styrde över de becksvarta kullarna till Offsprings - Self Esteem på radion. Veronica har länge tyckt att mitt intresse för denna biff vart lite, så att säga, överdrivet.
Raderna från låten....
I may be dumb
Väl framme vid La Speranza var humöret på topp och förväntningarna orimligt höga. Hade till och med sprungit en oerhört kort sträcka för att få upp hungern.
Det första man möts av är glöden som kocken jobbar upp, mäktig upplevelse.
När vi väl kommit över hur fasansfull själva restaurangens inredning och belysning var så lät vi köttet tala. 1KG fick det bli.
Helt plötsligt gick det inte att äta mer. Det var som att få en tackling i ryggen med tänderna mot sargen. Ingenting i kroppen lydde, och en outhärdlig trötthet spred sig i kroppen. Veronica ställde kontrollfrågor för att se om jag var vid medvetande. Vilken dag är det? Hur många fingrar håller jag upp....osv.
Bredvid oss under middagen satt en ocharmigt italiensk par i 60årsåldern. De beställda in precis samma sak och sög på benen tills man inte ens CSI hade hittat några spår av kött. De flinade åt oss nykomlingar och ett leende kunde man endast se när de såg Pigna. Eventuellt såg de mer henne som dessert. Vi såg även väldigt finklädda pensionärer med pälsar som satt och sög på benbitar helt ohämmat. Det var endast italienare på La Speranza vilket tyder på att maten var riktigt god, och det var den också. Man kunde tydligt känna träkolssmaken och innandömet var rött och mört. Den speciella typ av kött från Chianina är välkänt och exporteras i princip inte för att alla köttbitar sugs upp i Toscanaområdet. Vi stapplade mätta ut ur restaurangen vid 22-tiden, då trillade fortfarande hela småbarnsfamiljer in för att äta mer kött.
Raderna från låten....
I may be dumb
But I'm not a dweeb
...tyckte Veronica på något sätt stämde in på mig
...tyckte Veronica på något sätt stämde in på mig
Väl framme vid La Speranza var humöret på topp och förväntningarna orimligt höga. Hade till och med sprungit en oerhört kort sträcka för att få upp hungern.
Det första man möts av är glöden som kocken jobbar upp, mäktig upplevelse.
När vi väl kommit över hur fasansfull själva restaurangens inredning och belysning var så lät vi köttet tala. 1KG fick det bli.
Helt plötsligt gick det inte att äta mer. Det var som att få en tackling i ryggen med tänderna mot sargen. Ingenting i kroppen lydde, och en outhärdlig trötthet spred sig i kroppen. Veronica ställde kontrollfrågor för att se om jag var vid medvetande. Vilken dag är det? Hur många fingrar håller jag upp....osv.
Bredvid oss under middagen satt en ocharmigt italiensk par i 60årsåldern. De beställda in precis samma sak och sög på benen tills man inte ens CSI hade hittat några spår av kött. De flinade åt oss nykomlingar och ett leende kunde man endast se när de såg Pigna. Eventuellt såg de mer henne som dessert. Vi såg även väldigt finklädda pensionärer med pälsar som satt och sög på benbitar helt ohämmat. Det var endast italienare på La Speranza vilket tyder på att maten var riktigt god, och det var den också. Man kunde tydligt känna träkolssmaken och innandömet var rött och mört. Den speciella typ av kött från Chianina är välkänt och exporteras i princip inte för att alla köttbitar sugs upp i Toscanaområdet. Vi stapplade mätta ut ur restaurangen vid 22-tiden, då trillade fortfarande hela småbarnsfamiljer in för att äta mer kött.
På vägen hem spelades låten Everybody hurts av REM och Veronica tyckte här raden: Sure you had enooouuugh? Think you had too muuuuch? - speglade känslan alldeles utmärkt.
5 Furukrovas av 5 möjliga blir betyget
Tack för mig
/A
Tack för mig
/A
Kommentarer
Postat av: sunken
Det där såg köttigt ut...
Trackback
