Veronica & Andreas

Har du med dig alla papper?

Ja.

Har du kissat?

Ja.

Bra, då åker vi.

Har du med dig passet?

Fan.

Nej?

Nej.

Fan.

Andreas åkte hem igen för att hämta det glömda passet. Jag gick in. Tog en kölapp. Eller rättare sagt, tog tre kölappar. En för kö A, en för kö B och en för C. Visste inte vilken som var rätt, lika att helgardera. Det funkade, På nr B fick jag träffa en kvinna. Mina 4 veckor på språkskolan hjälpte inte alls. Vi förstod inte varandra överhuvudtaget. Men hon förstod att hämta en yngre engelskspråkig tjej. Jag förklarade mitt ärende. Hon log igenkännande, och vi fick gå in i det där andra kontoret där jag gissar alla jobbiga fall behandlas. Tror det var kö C.

Där hos en söt kvinna la jag fram mina papper, och alla förstod vad saken gällde. Tror jag. Fick på en gång börja skriva om i papprena som tydligen var felfyllda.  De undrade om jag verkligen inte kom från en italiensk släkt. Rova, det är ju ett italienskt namn, menade de. Nej... finskt sa jag.. Va? Äh, det var inget.

När väl Andreas kom med passet såg de lättade ut. De trodde han kunde italienska. Men, nej. Men han kunde ringa en italienska. Så vi ringde upp Silvia.  Medan en argumenterade hetsigt med henne granskade en annan vårt kontrakt (som var på engelska och därför ogiltligt) och en tredje försökte få oss att förstå vilka papper hon ville ha oss att fylla i. Hela kontoret var engagerat. Hetsigt, irriterat, men fortfarande vill jag påstå, ganska gemytligt.

En timme senare, efter att ett fax påskrivet av alla höga höns på Sandvik anlänt, efter många halvskämt om att vi borde gifta oss, efter att vi många gånger utan att få något riktigt svar frågat vad som egentligen är problemet, efter att Andreas motvilligt fått skriva en rad meningar på italienska han inte förstod, efter att jag lovat att inte köpa någon egen bil i Italien och efter att vi lovat att vi inte bodde mer än en familj i vår lägenhet, så hände det.

Jag fick stämpeln. Jag fick betala. Vi hade klarat det. Fredagen den 2 april kl 13.30 vandrade jag och Andreas som segrare ut från kommunkontoret på via Roma 2. Det var dagen då även jag blev godkänd som medborgare av città di Arese.