Veronica & Andreas

Hösten är här. Och Andreas tålamod sätts på prov. Inte nog med att vi har en hund som emellanåt inte vill gå framåt. Nu har han även mig att dra på. För under varje promenad måste jag stanna och titta på löven. De kan inte sluta att fascinera mig. För under varje promenad ser jag ju nya fina färger, små små nyansskillnader. Och trädsorter jag inte känner igen. Och så ändras de ju för varje dag. Det är som med höstlöv ungefär som det är med smala italienska gränder. Jag kan liksom inte att låta bli att fota dem. 


Idag tog batteriet på kameran slut, och jag var tvungen att abrupt sluta. Kanske lika bra det?

Vi var ganska lyckliga när vi igår insåg att det skulle bli kvar fryst chokladcheesecake till idag. Ganska mycket kvar faktiskt. Och kanske var det pga av att jag var sockerhög av denna som jag tyckte det skulle vare hur enkelt som helst att fixa till sin egen mango chutney till kvällens middag (ett recept som heter "Absolut bästa fläskfilén" och därför absolut måste provas och som innehåller just chutney.) Eftersom italienska mataffärer inte tagit till sig det minsta av indisk matkultur finns inte färdig chutney att finnas, så jag köpte med mig hem världens kanske dyraste mango och ställde mig för att hacka hacka och koka koka.

Så här kan det se ut när representanter från fem kontinenter möts och diskuterar. De förtroendevalda respresenterar Sverige, Sydafrika, Australien, Italien, Mexico och Brasilien.

Förberedelserna gjorde Veronica till 95% vilket jag poängterade när berömmet gick till köttet som jag inte själv marinerat. Den enda "tuffa" utmaningen för undertecknad var att stå ute och grilla mitt i vintern. Det var 14 grader och ganska skönt. 

Inga belsut fattade sunder detta möte, men det var en hel del klarlägganden. Man var rörande överrens om att grilla, ja det kan man göra året runt. Föga förvånande eftersom de största grillnationerna var samlade. 

/A

Vi är rätt dåliga på att ta oss in till stan, hemmakära som vi är. Men när folk vi känner är i krokarna, passar vi självklart på. Och efter en del parkeringsproblem, (som andra hade löst på mer kreativa sätt än vi) tog vi oss till Naviglioområdet för middag tillsammans med kusin Fredrik. Gott och trevligt var det! Och som vi alltid kommer fram till när vi väl gjort det; Vi ska bli bättre på att utnyttja staden.



Fredrik tyckte det var rätt varmt, jag tyckte det var kallt. Andreas tyckte det var svårt att ta en skarp bild.

Sedan ett dygn tillbaka har varmvattnet varit avstängt. Tydligen en läcka som ska fixas, och det är lite oklart när det kommer vara klart. Och ja, då blir det till att ta fram den stora grytan och koka vatten. Och hoppas de små rörmockargubbarna jobbar på duktigt.

Mitt nyårslöfte var tydligt.

Även om jag ser glad ut fanns det egentligen ingenting att glädjas åt.

/A

Kazakstan är ett blomstrande land, på väldigt begränsade ytor, för väldigt begränsat med folk. Här samsas cirka 15 miljoner människor på en yta som motsvarar västeuropa. I denna fantastiska demokrati har man även olja och gas som naturresurs. I demokratin, där sittande presidenten sedan 1990 (Nursultan Nazarbajev) vanligen får cirka 95% av rösterna i skenbart demokratiska val. 

En vecka som denna, då det är den årliga O&G-mässan, är alla taxichaufförer. Det börjar redan på flygplatsen där de mest driftiga chaufförerna på något sätt krånglat sig förbi passkontrollen och väntar i tarmen mellan flygplanet och gaten. Priserna varierar häftigt i den färgglada valutan. En lyckad taktik var att gå till en grupp tandlösa chaufförer och hålla upp en tusing som motsvarar 5€. Genast sätts budgivningen igång och de flesta menar på att 5000 är ett rimligt pris för 2km. Snabbt ser man några som börjar anti-förhandla och helt plötsligt är det någon som godtar 800 till sina ej licensierade kollegors fasa. Priset kan sedan förändras inne i taxin med ett par 100%.


På inneklubben "Soho" var det kazakiskt liveband som höll en väldigt hög kvalitet av rock-klassiker. Led Zeppelin, Queen, Europe - de behärskade allt. True story! Det lustiga med den här bilden är kvinnan som dansade med högtalaren i cirka 2h i sträck.


Ett kazakiskt afrodisiak

På samtliga restauranger finns ett oändligt utbud av "Mutton" (fårkött). Det äter man mycket i Kazakstan. På bilden ovan ses deras version av viagra. Ett sant kazakiskt afrodisiak. Mutton dick.



Jag och Vladimir

Nu till själva höjdpunkten. Fick under dagen veta av andra svenskar på plats att Vladimir Smirnov var på plats. Jag hoppades givetvis på att träffa karln och det gjorde jag sedan av en slump i hotellfoajen. Jag kände igen honom direkt och tog rygg - han vände sig om - vi hälsade - han pratar såklart klockren svenska. Vi satte oss ner - han bjöd på te. Vi diskuterade hans uppdrag för Scania i Kazakstan som han gjort mycket framgångsrikt. Kändes riktigt seriöst men till slut tog mitt sportintresse över och förvandlade det hela till en fars. Sittandes där med Kazakstans enda superstar var det tvunget att hända. Ovan är beviset. Jag ska köpa ett nytt skärp.

Överhuvudtaget var det en underhållande resa och de flesta man träffade försökte tjäna en hacka på ens närvaro. Vissa lyckades (taxichaffisar), andra inte (folk med logistikföretag plus prostituerade)

/A

Sex pennepastor i tomatsås. En ska bort. Gissa vilken!

Igår kväll åkte vi och åt på restaurang Ribot. Dels för att maten ska vara väldigt bra där, dels med en förhoppning att råka se lite kända ansikten, eftersom restaurangen ligger nära San siro och ska vara välbesökt av fotbollsfolk.





Och maten var väldigt bra. Om vi sen såg några kända ansikten eller inte är oklart, i varje fall var de inte kända för oss.