Veronica & Andreas

Det är nu många som hört av sig och undrar hur man får tag på mannen på bilden i tidigare inlägget. Det finns mer material på honom under denna länk. Han kan laga mat också.

Vi träffas i Norrtälje. Vi sätter igång grillen. Köttet är bankat. Männen samlas runt grillen och inleder det fiktiva arbetet med att titta på köttet. Eller mer tittar på locket och väntar. Då. Plötsligt. Uppstår ett trängande behov för min yngre bror.

Imorgon, som infaller om cirka en timme, har vi biljetter bokade till Sverige. Med Easyjet. Deras kundfokus visar de öppet med deras kundfokuserade annons om "if you´re late, we won´t wait". De kryddar senare denna flygupplevelse med att endast ETT handbagage är tillåtet. Det spelar ingen roll om du håller askan av en anhörig i en vas samt har en minimal handväska. Askan ska fanimej ner i handväskan, annars kan du fara åt helvete. ETT handbagage innebär ETT kolli. För att göra resan fullständigt fenomenal gör de deras regel om att incheckat bagage får endast väga 20 kg. Väger det ett gram över så blir de arga som ett askmoln och tvingar dig betala cirka 200 € för det helvete du besvärar dem med. Samtidigt checkar Giuseppe, mozzarella gormand, in med cirka 100 kg personlig övervikt in sin väska bestående av 10 kg "survival mozzarella". Givetvis rinner det mozzarellasaft i mungipan medan han checkar in sig själv, vilket borde inneära en merkostnad på ungefär 600 €. 

Men eftersom jag och Veronica inte vill låta oss påverkas av detta men ändå vill påverka så offrade vi kött. Till grillen. I klassisk manlig anda stod jag vid grillen och grillade en uppenbart onödigt tjock köttabit. Det viktiga med denna köttbit och den uppmärksamhet den krävde var dels priset och dels kvaliteten. Lilla Arese har nämligen inte många butiker, men små  och väldigt specialicerade. Vill du ha parmaskinka? Ja då jävlar går du in i parmaskinkabutiken. Om du går in i parmabutiken och vill ha grillkött, då är du den största idioten som gått in i butiken sedan Opus Deis grundare var här och grundade staden. Förmodligen under svårt påhittade religiösa former. 

Hursomhelst köpte vi en rejäl bit kött, grillade, gjorde en fräsch sommarsallad, skar lite mozzarella och drack ett vin som gjorde en perfekt middag till enastående. Vi diskuterade viktiga ämnen som gjorde Veronica ask-grå i ansiktet (hennes ansikte är annars ganska brunt, dessutom kryddat med en överkropp med bikinilinjer). I frånvaro av min fars inside-uppdateringar var vi glada över att man infört 3 zoner i Sverige vad gäller askan. en som är ok, en inte ok, och en där inga regler gäller och man hoppas på det bästa. Vi hoppas på det bästa och citerar "Dead Meat Thompson" från Hot Shots " I am in an airplane, what can possibly go wrong??"



Imorgon åker vi (jag för-frusterad och preventivt förbannad) till Malpensa mot Stockholm. Om det inte blir STockholm Arlanda blir det tillbaka för att sedan ta bilen precis vartsomhelst för att slicka såren. Vi syns, eller inte, eller? Vi vet inte. Har du hört nåt?

Just det, till förrätt hade vi idag sköldpaddssoppa. Donato kunde inte närvara av förklarliga skäl. 

A

Donato, vår "hittekatt" är tillbaka. Han kom fram här på stenarna och tittade uppfodrande på mig. Det var uppenbart vad han ville. Han ville ha lunch. Efter att fått knapra i sig lite ruccola och isbergssallad verkar han nöjd och ligger och solar sig här bredvid mig (eller vad nu sköldpaddor gör när de inte äter eller går framåt?). Vi tittade efter honom igår kväll, men kunde inte hitta honom. Tror han legat och sovit under wellpapen som vi borde tagit till återvinningen för flera dagar sen. Nu kan vi inte göra det. Det är ju Donatos hem.

Och Easyjet har ett plan på väg från Milano till Stockholm. Det tar sig! /V

 

Vi har pratat om husdjur. Pratet har då mest handlat om hundar, ja, inget annat faktiskt. Sedan ser jag att husdjursfrågan är löst. Veronica har suttit och smidit ränker och lockat fram en sköldpadda. En turtle. Hög på adrenalin körde jag hem i furiöst tempo, efter avslutad arbetsdag, för att stifta bekantskap med bastarden.

Sprang ut i vår begränsade trädgård och letade efter fanskapet. Hittade den lilla bastarden liggandes och ta det lite lugnt vid en skön murgröna. Han hade dragit in nacken lite, paddlade lite i sömnen med sina armar och ben och tänkte på en het Donatella, eller Rafaela. Medan han gjorde detta blev han brutalt väckt i en svårt religiös ceremoni där jag själv agerade präst, skrek Kali-maa, kali maaaaa, hällde vatten på honom och knackade på skalet och sa att han heter Donato. Precis som vår mäklare som tangerar åldersrekordet för sköldpaddor. Han är lik på många vis. Donato har samma reptilsluga blick, trovärdiga stresslösa uppsyn, kan fixa internet samt sprida ett lugn kring sig. En annan egenskap de delar är att de när som helst kan försvinna.

Vi tog en masaj-promenad, dvs en promenad utan riktning eller mål, bara man finner ett vattenhål. När vi kom tillbaka hade sköldpaddan Donato, säkerligen, klättrat upp i toppen på granen och svingat sig in hos grannen på övervåningen för att försvinna ur våra liv. Kul att träffas Donato, vi kommer alltid att minnas dig.

Jo visst är det en sköldpadda. Han skrämde upp mig ur solstolen när han tog fart här i gräset bredvid mig. För att vad jag trodde sedan krypa genom häcken över till grannen. Men grannens katt var nog lite för närgången, för nu är han tillbaka. Han har legat här och solat sig på vår stenterrass och nu är han på safari i gräsmattan. När jag var liten hade jag tre sköldpaddor, de älskade falukorv. Eftersom jag ville ta hand om min säkert hungrige gäst så jag gav honom lite parmaskinka. Det gillar italienska sköldpaddor, tänkte jag. Men han är uppenbarligen vegetarian, för parman fick vara men när jag nu hämtade lite isbergssallad verkar han nöjd och äter med god aptit. Eller han och han. Det kan mycket väl vara en hon. /V

I och med att alla flyg var inställda tänkte jag positivt. Åker hem till Norrtälje, grillar, kanske tar en öl, grillar igen och åker till Norge på måndag där jag skulle vara då. Tänkte att på måndag är allt lugnt och jag kommer lätt hem till Milano efter det. Pappa hämtade mig i Stockholm och på vägen hem ringde chefen och sa att han hittat en bil vi kunde åka 5 i. Avböjde den självtortyren och styrde vidare mot Norrtan. Väl i Norrtan rann all flygstress snabbt av, gick in, hälsade på mor. Just när jag skulle sätta mig ringer chefen igen och har hittat 2 bilar, nu blir vi tre i varje bil och kan köra dygnet runt. Avgjort.

Kom just hem efter en biltur genom Europa. När flygen blir inställda riskerar viktiga saker att inte komma fram, läkemedel, organ, osv... Läser vidare i artikeln och ser där att det eventuellt kommer ta slut citrongräs. CITRONGRÄS. Hur i hel--te ska vi klara oss utan citrongräs? Kan någon säga vad en människa gör med citrongräs? Jag funderar på att skriva en rad om 24-timmars bilresan imorgon när jag är vaken. För med facit i hand var det ganska kul. Men frågan är nu vad jag ska göra med allt citrongräs jag inte kan köpa, kanske blir jag sömnlös.

Så ska man tydligen uttala Eyjafjallajokull, som är vulkanens namn. Tänk vad man lär sig. Andreas och co har packat sig i en bil och är på väg hitåt. Heja heja!

Idag är jag irriterad. Framför allt på den där vulkanen som förstör min helg. Förrut så gillade jag vulkaner. Använde min semester till att besöka Pompei och titta på Vesuvio. Men inte nu längre. Inte alls. Hoppet om att någon överhuvudtaget kommer kunna lyfta från Sverige verkar ju vara helt borta. Andreas är ombokad på ett plan imorgon, vi får väl se hur det går med det. Men man kan inte bråka med en vulkan.

Men tänk så fel jag hade. Imorgon är planen att bror m familj ska komma hit. Men hela luftrummet är ju stängt. Och då alla flyg från Luleå just nu är inställda även för imorgon, ser det väldigt mörkt ut. Och Andreas är i Sverige han med, ska flyga hem imorgon från Arlanda. Ännu är det flyget inte inställt. Så hoppas än! Annars ser det mer och mer ut som att jag får spendera helgen ensam jag.

Jag är ingen minglare. Tycker det är mest jobbigt att gå runt och upprepa samma historia om mig själv med en stor grupp okända människor som står inträngda i en alldeles för lite lokal som gör att ljudnivån är för hög för att höra vad någon egentligen säger. Men ibland måste man utmana sig själv. Så idag har jag varit på min första Kaffemorgon med Areses internationella kvinnoklubb.

Precis när jag publicerade tidigare inlägg hände något betydligt mer spännande än att titta på när blad faller till marken. Det ringde på dörren, jag öppnade och en polis stod utanför.

Trädet i vår trädgård, som jag fått veta heter Magnolia, blommar för fullt. Det är så fint när det blommar. Verkligen jättefint. Tyvärr verkar det som att blomningsperioden snart är över. För det den gör nu är att skräpa ner. Gissar att det faller ungefär ett blad i sekunden. Varje gång det kommer en vindpust, faller ännu mer. Hela gräsmattan är nu rosa.

Internet spelar en viss roll i vårt hem och för att ha detta måste man betala. Tidigare beskrev jag hur jag försökte betala den på postkontoret med ett illa dolt raseri i kroppen. Eftersom endast första räkningen skulle betalas manuellt kändes det skönt med autogiro för Fastweb.

Har ju glömt att berätta om förra fredagens stora seger. Vi hade laddat länge. Försökt förrut utan större lycka. Nu, med allt ifyllt och med vetskapen att det var öppet skulle det äntligen ske. En sista kämparinsats innan påskledigheten.

På lördag får vi matgäster. IKEAparet ska bjudas tillbaka. Vi tänker grilla.

Veronica drar i snöret med rött handtag i duschen. Man drar endast i detta snöre om något är allvarligt fel eller om man behöver något viktigt. Snabbt rusar jag dit. Hon vill ha en öl och jag hämtar den. Hon är lite skitig efter att ha slipat, målat och renoverat med vårt köksbord. När jag hör "Ptschhcch" när ölen öppnas inser jag att det är något allvarligt fel med könsrollerna här. Jag är glad jag fick köpa en Black & Decker slipmaskin i alla fall. Samtidigt har jag hängt tvätt och diskat vilket gör mig till en viktig medlem i hushållet.

Förväntansfulla sätter vi oss tidigt i bilen och reser mot La Spezia, vår utgångspunkt för att se UNESCO´s världsarv Cinque Terre. Köper en italiensk samlingsskiva och upptäcker endast en låt som går att lyssna på. Ganska smörigt. Låten handlar om avundsjuka och att göra slut. Men vi var här av inget av de skälen.

Snart sätter vi oss i bilen och åker mot Le cinque terre. Datorerna får stanna hemma, Alfapetet får följa med.

Här i Arese ska nu vägarna fixas. Trottoarerna styckas upp, gropar ska bort... Fint ska det bli. På vår gata har de tagit bort hela beläggningen för den gamla gångvägen vid kullen och ska väl ersätta den med ny. Tydligen ska detta pågå i 90 dagar, enligt ett brev där de ber om ursäkt för besväret.