Vi gick på restaurang och kom hem med två vinflaskor
Förra helgen var vi på en vingård vars ägare hade en kompis som ägde en restaurang i Verona. Sagt och gjort. Vi bokade hotell, vi bokade bord. Och vi åkte till Verona och kvällen kom. Vandrandes längs slingrande gränder letade vi oss fram mot restaurangen. Andreas i vanlig ordning en bit framför då jag allt som oftast stannade för att fotografera just alla dessa gränder.
Den mystiske mannen på bilden har ingenting med historien att göra.
En otroligt givmild och rolig kille, denne Jimbo.
Den mystiske mannen på bilden har ingenting med historien att göra.
Vi hittar till Osteria Pigna och kommer in i ett otroligt grönt rum. Allt är grönt. Till och med luftkonditioneringen är grön. Och där är han, den nakne kocken. Jimbo, som den nakne kocken heter, kommer till vårt bord för att ta vinbeställningen. När vi flikar in att hans vän Colombi rekommenderat hans restaurang ger han oss en smått besvärad blick. Eller kanske en glad. Det var svårt att säga vad som försegick bakom de stora bågarna. Han berättar på en intressant engelska om han och den vilde Colombis äventyr på en vespa i Ligurien för att sedan hämta inte det vin vi beställt utan ett helt annat. Ett mycket gott vin. Jimbo är lite stressad och skyndar vidare, de är en kock kort för kvällen.
Ett mycket gott vin i en mycket grön restaurang.
Vi äter. Vi hinner med både antipasti, primi piatti, secondi och lite tiramisú. Allt är mycket gott. Senare kommer Jimbo tillbaka och undrar om vi tycker om vodka. Javisst svarar vi, även om vi kanske inte gör det egentligen, och ser honom bära in en stor rysk flaska. Vi skålar, får höra lite mer historier om Colombi och innan han måste jobba vidare passar Jimbo på att ta påfyllning. Saker man kan göra när man är chef på stället antagligen. Flaskan, den lämnar han hos oss.
Ett mycket gott vin i en mycket grön restaurang.
Vi äter. Vi hinner med både antipasti, primi piatti, secondi och lite tiramisú. Allt är mycket gott. Senare kommer Jimbo tillbaka och undrar om vi tycker om vodka. Javisst svarar vi, även om vi kanske inte gör det egentligen, och ser honom bära in en stor rysk flaska. Vi skålar, får höra lite mer historier om Colombi och innan han måste jobba vidare passar Jimbo på att ta påfyllning. Saker man kan göra när man är chef på stället antagligen. Flaskan, den lämnar han hos oss.
En otroligt givmild och rolig kille, denne Jimbo.
Vi vill betala med kort, men det går inte. Jimbo erkänner att kvällen innan lyckades han haverera kortmaskinen. Detta då den tydligen inte tål att få ouzo spilld över sig. Skamsen berättar han om vägen till närmaste bankomat, och ger oss en flaska vin som plåster på såren. Glömsk eller förvirrad, när vi sedan ska betala så får vi en flaska vin till.
Två flaskor vin. Kändes lite märkligt att lämna restaurangen med. Men trevligt.
Två flaskor vin. Kändes lite märkligt att lämna restaurangen med. Men trevligt.
Verona, kan Loa Falkman beträdit dessa gator?
Vi kryssade in i staden på felaktiga gator tack var vår mycket tankspridde GPS samt lite lynnige chaufför. Just när det fullständiga vansinnesutbrottet skulle ske sänkte sig ett lugn i bilen. Vi såg svenska flaggan. Eftersom Veronas opera är väldigt känd tänkte vi genast om Tommy Körberg eller Loa falkman var där under helgen. Efter en stunds dividerande om detta insåg vi att det helt enkelt är Veronas stadsvapen.
Vi inledde med en stadspromenad i den anrika stadskärnan. Tydligen ska Julias fiktiva balkong finnas i staden men den fann vi aldrig riktigt. Men gick, det gjorde vi.
Vi hittade dock vad vi tror är Loas balkong när han gästade staden. Här framförde han låten "Volare" och hoppades bli upptäckt. Romeo och Julia såg vi inte mycket av. Giulietta som hon heter här.
Vi gick längs kröken vid floden Adige som ramar in stadskärnan. Veronica var mycket fascinerad över höstens kraft.
Här måste vi ha varit mycket nära Loa eller Tommy. Inne på denna restaurang framförde de förmodligen en duett på låten "Stad i ljus". Dock ej upptäckta och erkända. Vad ni ser är ett kort på en livs levande papparazzi. Vi undrar vilken verklig kändis som var där inne.
Efter en lång stunds vandrande återvände vi till hotellet och dess Spa-avdelning som var alldeles lagom innan vi begav oss ut för att finna "Jimbo".
Vi gick förbi operan och härinne ville Loa uppträda men fick nöja sig med att sjunga "Volare" på en Ålandsbåt.
Piazza dei Signore, närmast ses Dante övervaka torghandeln.
Med middagen inkluderad i helhetsupplevelsen så ger vi Verona mycket högt betyg av de få platser vi hunnit besöka så här långt.
/A
Nu åker de på igen
Vi är svenskar och fryser inte. Men slutet av september och några veckor framåt var råa veckor. Vi såg hopplöst på hur lägenheten blev kallare och fuktigare. Med handdukar som aldrig torkade, fötter som aldrig blev riktigt varma och upptäckten av något som såg ut som fuktskador men var "condenza" på fönster och väggar som följd. För att mota detta gick vi runt i fårskinnstofflor, motade de gröna fuktfläckarna med klor (tips från grannen) och använde ugnen mer än normalt. Ja, vi (kanske framförallt jag) led av en konstant frusenhet. Skruvade frustrerat på elementen. Under dagarna gick jag ut och värmde mig i solen. Tills en dag då elementen äntligen gick igång. För tydligen är det lag på att värmen inte får slås på tidigare än den femtonde oktober i det här landet, oavsett väder. Tyvärr hade hösten kommit aningen tidigare i år. Idag är det en skön och klar höstdag här. Fast italienarna klär sig om att det vore vinter.
Lite morgonfrost på backen. Så kommer dunjackorna fram igen.
Här är förövrigt farbror polisen som mitt i gatan står fortfarande verksam. Varje morgon och eftermiddag hjälper han skolbarnen över vägen.
Lite morgonfrost på backen. Så kommer dunjackorna fram igen.
Här är förövrigt farbror polisen som mitt i gatan står fortfarande verksam. Varje morgon och eftermiddag hjälper han skolbarnen över vägen.
Italienskt spinningpass
Högdensitetsmuskler har förbytts i passiv mozzarellafetma och tiden är mogen för förändring. Veronica hotade med att jag skulle straffas med ett Esselunga-besök om jag hittade en ursäkt för att missa passet. Jag åkte således till Arese Forum. I tid. Det var onödigt. När passet skulle starta vid 17:30 var det bara jag och två herrar där. Den ena herren såg ut att heta Curt. Han hade pannband och tajts med inbyggd blöja samt spinningskor. Jag trodde han var ledaren men visade sig sedan vara en riktig lustig-curre.
Lustig-curre startade passet med att vrida upp volymen till tinnitusvolym. Om jag ens hade en vettig tanke under passet sköljdes den bort med kaskader av italiensk techno. Under passets första 15 minuter släntrade det in ett gäng till som flamsade runt och hälsade på alla. En svårartad förvåning uppstod för mig när den ena som kom in sent var den e-g-e-n-t-l-i-g-a ledarn för passet. Hon måste ha tyckt att det såg lite dött ut därinne så hon drog upp volymen till en ofattbar nivå. Eftersom jag är bra på att läsa läppar kunde jag ana vad hennes fullständiga gallskrik gick ut på.
Lustig-curre tyckte att ledaren tog väl mycket plats och hann under passet med att:
Lustig-curre startade passet med att vrida upp volymen till tinnitusvolym. Om jag ens hade en vettig tanke under passet sköljdes den bort med kaskader av italiensk techno. Under passets första 15 minuter släntrade det in ett gäng till som flamsade runt och hälsade på alla. En svårartad förvåning uppstod för mig när den ena som kom in sent var den e-g-e-n-t-l-i-g-a ledarn för passet. Hon måste ha tyckt att det såg lite dött ut därinne så hon drog upp volymen till en ofattbar nivå. Eftersom jag är bra på att läsa läppar kunde jag ana vad hennes fullständiga gallskrik gick ut på.
Lustig-curre tyckte att ledaren tog väl mycket plats och hann under passet med att:
- Skrika i takt till den italienska techno-operan
- Gå av sin cykel och gå och badda pannen på en 15-årig tjej
- Gå av sin cykel och dra upp motståndet på en annan kvinnas cykel
- Ha en konversation med en tredje tjej i andra sidan av spinningsalen. Trots att detta var praktiskt omöjligt.
- Att under en låt dansa någon obscen dans på sin cykel. Mest troligt för att musiken just hade spräckt hans bäcken och läckt ut i hans tights-blöja.
- Lustig-Curre var nog fram till alla utom mig själv som såg hotfull ut i Yao Ming-dräkt.
Passet avslutades sedan med nedvarvning och stretching som Curre sjöng högt till. Låten framfördes av en plågad italiensk man som var kär i en kvinna, och sedan ännu en kvinna för att avsluta med att vara otrogen med en tredje. I den absoluta avslutningen spelades något som måste vara en av de värsta våldtäkter i historien på en välkänd Metallica-låt. Nothing else matters.
Inte för att jag tittar men i omklädningsrummet kunde man se andra saker.
Inte för att jag tittar men i omklädningsrummet kunde man se andra saker.
- Män med morgonrockar som driver runt och rakar sig på alla tänkbara ställen.
- Män med enbart sockar och tofflor som går runt och för konversationer med männen i morgonrockar.
- Män som gräver djupare där bak än en proktolog någonsin gjort
- Sedan skakar samma män hand med männen med enbart sockar och tofflor som pratar med männen i morgonrockar.
Sedan gick jag hem.
/A
/A
Fick tips om naken kock...
Inga gemensamma middagar planerade denna helg, vi rår om oss själva. Vi gör det enda rätta. Rattar bilen mot rekommenderad vingård och efter en del förehavanden möter vi en spegelbild av kusin Magnus, återkommer mer om detta.
Först blev vi svåreligen förbannade för att vi trodde hela bygget var stängt. Men det var bara en tretimmars lunchbreak. Så vi tog lunch.
Inledde med en inte så enkel risotto. I vanliga fall är riven ost obligatorisk i en risotto. Man måste röra osten över rivaren som en påtänd tvångsonanist, men inte i detta kök. I slutskedet slänger man ner den heta sörjan i en gigantisk urgröpt ost, slevar runt en stund och plötsligt har man en risotto med hög densitet färdig att servera. Jag kontrollerade att det inte var ett trick med en stor plastimitiation.
Efter detta tog vi en avslappnad kaffe.
Två minuter innan officiell öppningstid smet vi in, inbjudna av stolt ägare Roberto Colombi.
Vi var ensamma i den stora hallen och han tog sig god tid att förklara livet i Italien. Han bannade bland annat att gällande alkohollagar hade tagit körkortet av många av hans vinproducerande vänner. Han menade på att när man producerar vin vet man väl för i helvete hur man kör bil. Hans för tillfället stumme son deltog i försäljandet av vin och hette Tommasi. Själv var han dock Sankte Per personifierad och kunde rekommendera oss vingårdar i Veronatrakten, samt en restaurang vars kock vanligtvis efter klockan 23 uppträdde naken i restaurangen. Efter klockan 23 så infann sig även en allmän anarki i restaruangen och det var självbetjäning som gällde. Han hade vissa likheter med min kusin. Sankte Per alltså.
Här står Veronica med två delar av den stora familjen Colombi.
Först blev vi svåreligen förbannade för att vi trodde hela bygget var stängt. Men det var bara en tretimmars lunchbreak. Så vi tog lunch.
Inledde med en inte så enkel risotto. I vanliga fall är riven ost obligatorisk i en risotto. Man måste röra osten över rivaren som en påtänd tvångsonanist, men inte i detta kök. I slutskedet slänger man ner den heta sörjan i en gigantisk urgröpt ost, slevar runt en stund och plötsligt har man en risotto med hög densitet färdig att servera. Jag kontrollerade att det inte var ett trick med en stor plastimitiation.
Efter detta tog vi en avslappnad kaffe.
Två minuter innan officiell öppningstid smet vi in, inbjudna av stolt ägare Roberto Colombi.
Vi var ensamma i den stora hallen och han tog sig god tid att förklara livet i Italien. Han bannade bland annat att gällande alkohollagar hade tagit körkortet av många av hans vinproducerande vänner. Han menade på att när man producerar vin vet man väl för i helvete hur man kör bil. Hans för tillfället stumme son deltog i försäljandet av vin och hette Tommasi. Själv var han dock Sankte Per personifierad och kunde rekommendera oss vingårdar i Veronatrakten, samt en restaurang vars kock vanligtvis efter klockan 23 uppträdde naken i restaurangen. Efter klockan 23 så infann sig även en allmän anarki i restaruangen och det var självbetjäning som gällde. Han hade vissa likheter med min kusin. Sankte Per alltså.
Här står Veronica med två delar av den stora familjen Colombi.
Signore Colombi hann även med att dår-förklara svenska systembolagets inköpsfilosofi. Han menade på att de köper in vinsorter från Italien som ingen italienare ens tänker på att hälla ner i egen strupe. Stora arealer odlas enbart för export och något som inte uppskattas nästan alls utomlands; bubbelrödvin får de behålla för sig själva. Veronica fick även här möjligheten att snacka italienska. Utan problem som vanligt.
Aftonen avslutades med en redig köttgryta och Skellefteå mot Luleå i Elitserien på TV.
Just precis så.
Just precis så.
/A
Simultankapacitet en lördagsmorgon
Vem har sagt att män inte kan göra två saker samtidigt? Här är bildbeviset på att Andreas kan titta på hockeykväll, snusa och vispa grädde. Allt på samma gång.
Men å andra sidan. Vad gör man väl inte för att få äta scones till frukost?
Fat-fire?
Efter snart elva månader här har vi kommit fram till åtminstone en sak; Att vara i Italien och inte äta gott, det går inte. Alltså blev lösningen att vi tillslut köpte gymkort. På Forum Arese som tydligen är det enda gymmet i närheten som har en alltid varm bastu. Min kropp är nu nedbruten av träningsvärk till den grad att jag har problem med att schamponera håret, medans Andreas plötsligt och passande blivit förkyld. Forum Arese. De erbjuder allt från egyptisk dans till fat-fire. Titta gärna in på deras hemsida och hänförs av webdesignen.
Springboksmiddag
Efter vår gedigna insats med en aperitifo här hemma har inbjudningarna haglat in. Vi har tidigare varit på 7-rätters hemma hos Giuseppe och Mariangela. Denna fredag åkte vi till Carimate till Roberto och hela hans familj. Ännu en mycket trevlig tillställning som gick mestadels på engelska (Roberto ville testa sina barns kunskaper) och även till viss del på italienska (när jag själv var på toaletten). Veronica pratar nu officiellt italienska på en relativt hög nivå.
Lördagen gick i Sydafrikanskt tema. Jag klädde på mig ett par trasiga jeans och min Springbokströja i arla morgonstund och marinerade cirka 1,5kg kött i Peri-Peri-marinaden. Köttet är enligt många komplett olagligt att föra mellan landsgränser men detta tveksamt importerade kött från Meat World var definitivt värt mödan att transportera.
Eftersom vår husägare i sann despotisk anda själv bestämmer hur kallt och rått det ska vara i lägenheterna beroende på hennes plånboks storlek valde vi att använda ugnen ordentligt. Den gör att det blir någon grad varmare i själva köksregionen och där svängde Veronica världsvant ihop en rejäl svensk potatisgratäng med timjantouch.
Köttet passade alla smaker vad gäller well done till relativt blodig.
/A
Lördagen gick i Sydafrikanskt tema. Jag klädde på mig ett par trasiga jeans och min Springbokströja i arla morgonstund och marinerade cirka 1,5kg kött i Peri-Peri-marinaden. Köttet är enligt många komplett olagligt att föra mellan landsgränser men detta tveksamt importerade kött från Meat World var definitivt värt mödan att transportera.
Eftersom vår husägare i sann despotisk anda själv bestämmer hur kallt och rått det ska vara i lägenheterna beroende på hennes plånboks storlek valde vi att använda ugnen ordentligt. Den gör att det blir någon grad varmare i själva köksregionen och där svängde Veronica världsvant ihop en rejäl svensk potatisgratäng med timjantouch.
Köttet passade alla smaker vad gäller well done till relativt blodig.
Innan vi åt allt detta försökte jag via nätet simulera en sportlördag framför TV´n med det klassiska resultatet att slockna en stund under försnacket till College football game day.
Veronica toppade av en en caffé normale med en Ballerina un-normale.
Just det, vi inhandlade på en mycket extraordinär butik ljusstake som ingen har sett på maken till förut under dagen. Medan det ljuset brann ner brann även energin ur kroppen och i Abe Simpson-stil somnade undertecknad med öppen mun framför en film.
Veronica toppade av en en caffé normale med en Ballerina un-normale.
Just det, vi inhandlade på en mycket extraordinär butik ljusstake som ingen har sett på maken till förut under dagen. Medan det ljuset brann ner brann även energin ur kroppen och i Abe Simpson-stil somnade undertecknad med öppen mun framför en film.
Kuriousa: Vin dricker man ur vanliga dricksglas i detta land, om det inte är ett väldigt speciellt tillfälle. Vi ser det som en ära och som att vi är riktigt välkomna när de bjuder hem oss som vanliga kompisar. Och den som kör bilen dricker naturligtvis inget vin alls.
/A
Andreas kom hem från Sydafrika
Och var mycket nöjd med sina inköp.
Ett vykort från Schweiz
Andreas åkte till Sydafrika för att jobba och jag tog Nikki på en roadtrip till Schweiz.
För att ta oss dit passerade vi alperna. Vilket inte var jobbigt alls bortsett från att jag hade svårt att hålla ögonen på vägen. De är så vackra nu när det är höst och bilden ger de ingen rättvisa.
Schweiz var rent, trevligt och alla pratade franska. Genéve bjöd på fint väder, en imponerande hög fontän och goda crepes. Grannstaden Lausanne hade smala fina gränder, något jag aldrig tycks bli less på. Mest tid spenderades nog ändå inne i biografen. Film på originalspråk är ju så hemtamt för örat. Kändes också oväntat hemtamt när vi passerat den långa tunneln tillbaka genom Mont Blanc och kunde ratta in italienska på radion igen.
Imorgon bitti kommer Andreas hem. Förhoppningsvis med en grön rugbykeps i bagaget.
För att ta oss dit passerade vi alperna. Vilket inte var jobbigt alls bortsett från att jag hade svårt att hålla ögonen på vägen. De är så vackra nu när det är höst och bilden ger de ingen rättvisa.
Schweiz var rent, trevligt och alla pratade franska. Genéve bjöd på fint väder, en imponerande hög fontän och goda crepes. Grannstaden Lausanne hade smala fina gränder, något jag aldrig tycks bli less på. Mest tid spenderades nog ändå inne i biografen. Film på originalspråk är ju så hemtamt för örat. Kändes också oväntat hemtamt när vi passerat den långa tunneln tillbaka genom Mont Blanc och kunde ratta in italienska på radion igen.
Imorgon bitti kommer Andreas hem. Förhoppningsvis med en grön rugbykeps i bagaget.
Vi lurade ut två stadsbor
Hela vägen ut till Arese faktiskt. Glada tackade de ja till middag. Och inte förrän det var försent, så förstod de att det inte gick att komma härifrån.
Så här glada var Nikki och Peter.
Så här glada var Nikki och Peter.
Nu är det åtminstone gjort
Jag är livrädd för att gå till frisören. För mig är det värre än tandläkaren. Så jag har dragit ut på det, lite för länge.
Men igår, sporrad av Andreas "lyckade" klippning så vågade även jag mig till en parrucchiere. Jag valde däremot inte frisören på hörnet utan valde en nere i centrum. Lite dyrare, lite proffsigare, tänkte jag. Att de sedan har de hårprodukter som jag gillar ståendes i skyltfönstret får mig att våga ta steget över tröskeln. Direkt jag stiger in blir jag glatt hälsad på av tre frisörer som alla verkar redo. Och en minut senare sitter jag där och får håret tvättat. Att sedan förklara för den icke engelskspråkige frisören vad jag vill göra av mitt hår när jag själv knappt vet det på svenska är svårt. Som tur är finns det ju bilder. Och hon verkar veta precis vad jag vill, och börjar klippa. I början känns det bra. När hon tvinnar mitt hår, och sen sporadisk klipper detta med en uttunningssax blir jag mer skeptisk. Sen vill hon locka det åt mig. Och jag säger visst, och tänker lycka till. Mitt hår är ungefär lika medgörligt som ett barn i trotsåldern.
Tillslut är hon klar. Jag har inga direkta lockar. Men jag går ut med ett hår som känns väldigt fluffigt. Väldigt italienskt. Nu, efter att ha så att säga sovit på saken undrar jag om ett hår verkligen ska spreta så här mycket?
Tillslut är hon klar. Jag har inga direkta lockar. Men jag går ut med ett hår som känns väldigt fluffigt. Väldigt italienskt. Nu, efter att ha så att säga sovit på saken undrar jag om ett hår verkligen ska spreta så här mycket?
I Glenn Strömbergs fotspår
Som alla vet är Glenn Strömberg en mycket populär man i hela Bergamotrakten tack vare hans insatser i Atalanta (185 matcher, 14 mål och givetvis miljontals vårdslösa bensaxar). En lämplig utflykt blev därför att att gå i Glenns fotspår.
Här nedanför "Citta Alta" (den urgamla delen av Bergamo) brukade Glenn "gioca" lite boll med barn från trakten. Hans närhet till det vanliga folket var en av många ingredienser i Glenn-cocktailen.
På den här bänken satt Glenn ofta och spanade ut över "sitt" Italien. Varvade ofta ner efter en lunch på Piazza Vecchia. Många kom här fram till Glenn och han och folket visade ömsesidig respekt för varandra.
Den här typen av utsikt tyckte Glenn förstörde lite sin bild av Italien. Glenn uppskattade skräddarsydda italienska skor, bruna ben och ansåg inte att Ping-kepsar hörde italien till. Detta kunde ibland störa hans oräkneliga pastamåltider.
Glenn tyckte om "piffig" pasta efter ett bensaxpass på träningsanläggningen. Tyckte om tunt skuren pecorino-ost med vissa köttinslag. Glenn var alltid noggrann med att inte äta för mycket pasta.
Glenns uppfattning av en "caffé" var att den skulle vara precis så stark att sockret inte rinner rakt igenom; utan att det stannar lite på ytan innan det tränger ner i det svarta. Ofta tog han här tid att reflektera över sitt senaste träningspass eller sin senaste match. Alla de stora spelarna tog tid för reflektion för att bli bättre.
Glenn hade tusentals kvinnor som gjorde vad som helst för honom. Han hade alla möjligheter att leva "rövare" och vara en "kvinnokarl" men oftast tog han dem bara till parken och "spoonade" dem en stund.
Om sanningen ska fram så såg vi inte mycket av Glenn denna 3 timmars vistelse i Bergamo. Det närmaste vi kom var att vi såg en utspottad snus på en Corriere dello sport-tidning.
/A
Här nedanför "Citta Alta" (den urgamla delen av Bergamo) brukade Glenn "gioca" lite boll med barn från trakten. Hans närhet till det vanliga folket var en av många ingredienser i Glenn-cocktailen.
På den här bänken satt Glenn ofta och spanade ut över "sitt" Italien. Varvade ofta ner efter en lunch på Piazza Vecchia. Många kom här fram till Glenn och han och folket visade ömsesidig respekt för varandra.
Den här typen av utsikt tyckte Glenn förstörde lite sin bild av Italien. Glenn uppskattade skräddarsydda italienska skor, bruna ben och ansåg inte att Ping-kepsar hörde italien till. Detta kunde ibland störa hans oräkneliga pastamåltider.
Glenn tyckte om "piffig" pasta efter ett bensaxpass på träningsanläggningen. Tyckte om tunt skuren pecorino-ost med vissa köttinslag. Glenn var alltid noggrann med att inte äta för mycket pasta.
Glenns uppfattning av en "caffé" var att den skulle vara precis så stark att sockret inte rinner rakt igenom; utan att det stannar lite på ytan innan det tränger ner i det svarta. Ofta tog han här tid att reflektera över sitt senaste träningspass eller sin senaste match. Alla de stora spelarna tog tid för reflektion för att bli bättre.
Glenn hade tusentals kvinnor som gjorde vad som helst för honom. Han hade alla möjligheter att leva "rövare" och vara en "kvinnokarl" men oftast tog han dem bara till parken och "spoonade" dem en stund.
Om sanningen ska fram så såg vi inte mycket av Glenn denna 3 timmars vistelse i Bergamo. Det närmaste vi kom var att vi såg en utspottad snus på en Corriere dello sport-tidning.
/A
OBS: Allt ovan är fabricerat och har egentligen ingen relevans för verkligheten.
