Fast i Lumpagnano
Igår var vi som sagt och såg Dave Matthews Band. Ett band Andreas älskar och jag tycker är bra. Och bra är också hur det hela börjar med en bra parkering (tack vare tidig ankomst) och god panini på området. Det är ingen kö in till arenan Palasharp, eftersom vi är så tidiga, och vi hittar en bra plats att sitta på. Efter ungefär en timme börjar förbandet spela, dom är helt okej. Och sen börjar DMB. Och jag tycker det är bra även om jag kanske inte är lika entusiastisk som ornitologerna till vänster om oss. Tycker nog det är lite väl länge, lite mycket jammande, jag blir lite trött, men ja, det är bra. Och dom gör sina extranummer och konserten tar slut.
Dave Matthews och två killar som inte ville missa någonting.
Och vi kommer ut bra, i täten mitt bland alla italienare. Allt går bra, vi löser in vår parkeringsbiljett, hittar bilen.. Och sen, efter konserten slutat så börjar dagens upplevelse.
Man kan säga att det slutar gå bra. För väl i bilen inser vi att vi inte kommer någonstans. Vi är fast i en kö av bilar som alla vill ut. Men ingen rör på sig. Just för att alla vill ut - samtidigt. Vi är fast i parkeringshuset Lumpagnano. Första kvarten råder kraftig irritation i bilen. För att inte tala om i bilarna runtomkring. Efter en halvtimme börjar vi känna oss rejält stressade. Kan vi ta oss ut på något annat sätt? Andreas ska vakna om 4,5 timme. När klockan börjar är halv ett på natten börjar stressen gå över i ren uppgivenhet. Ska vi kanske sova över i parkeringshuset? Under en timmes tid har vi rört oss ca 5 meter. Mannen i den blå audin framför har hunnit hoppa in och ut ur bilen i frustration ca 15 gånger. Bilarna bakom har hunnit tuta ungefär lika ofta. Dom mest otåliga har lämnat sina fordon och gått iväg. Den enda som verkar nöjd är öl- och vattenförsäljaren från arenan som hittat hit och går runt och tjänar pengar.
Ja det var en jobbig stund. Men just när det kändes som mörkast, när vi är både kissnödiga, övertrötta och törstiga, då händer det. Vi rör på oss. Vi ser uscita. Vi får komma ut. Vi är fria. Lättnaden som infinner sig just då är otrolig. Vi får äntligen åka hem.
Plötsligt så händer det. Någon drar ur proppen.
/Veronica
Här tar Andreas över.
MEN. Som Veronica antydde hade jag ett tajt schema vilket gjorde at jag tyckte 25-minutersjammningarna gjorde mig stressad att vilja sova samt att lyssna på mina favoriter, som aldrig kom.
Sedan var den här upplevelsen i parkeringshuset extremt obekväm, men vi lärde oss mycket, det är ju bra. Dock gör sig DMB bäst på en stadion i USA där de uppskattas på bästa vis. Italienarna var mest nöjda att få en god pannini.
/Andreas
Dave Matthews och två killar som inte ville missa någonting.
Och vi kommer ut bra, i täten mitt bland alla italienare. Allt går bra, vi löser in vår parkeringsbiljett, hittar bilen.. Och sen, efter konserten slutat så börjar dagens upplevelse.
Man kan säga att det slutar gå bra. För väl i bilen inser vi att vi inte kommer någonstans. Vi är fast i en kö av bilar som alla vill ut. Men ingen rör på sig. Just för att alla vill ut - samtidigt. Vi är fast i parkeringshuset Lumpagnano. Första kvarten råder kraftig irritation i bilen. För att inte tala om i bilarna runtomkring. Efter en halvtimme börjar vi känna oss rejält stressade. Kan vi ta oss ut på något annat sätt? Andreas ska vakna om 4,5 timme. När klockan börjar är halv ett på natten börjar stressen gå över i ren uppgivenhet. Ska vi kanske sova över i parkeringshuset? Under en timmes tid har vi rört oss ca 5 meter. Mannen i den blå audin framför har hunnit hoppa in och ut ur bilen i frustration ca 15 gånger. Bilarna bakom har hunnit tuta ungefär lika ofta. Dom mest otåliga har lämnat sina fordon och gått iväg. Den enda som verkar nöjd är öl- och vattenförsäljaren från arenan som hittat hit och går runt och tjänar pengar.
Ja det var en jobbig stund. Men just när det kändes som mörkast, när vi är både kissnödiga, övertrötta och törstiga, då händer det. Vi rör på oss. Vi ser uscita. Vi får komma ut. Vi är fria. Lättnaden som infinner sig just då är otrolig. Vi får äntligen åka hem.
Plötsligt så händer det. Någon drar ur proppen.
/Veronica
Här tar Andreas över.
Dave matthews har några grymma inslag. Crash, Satellite, Best of whats around, några nya låtar inblandat med Die Tryin blandas med några rena övergrepp på publiken där låtar han skrev i 7-årsåldern var med (=värdelöst). Dave dansade ungefär som Elaine Benes i Seinfeld med en väldig energi och levererade. Han var en riktig teamplayer och gav fokus till resterande bandet, vilket gjorde mig tårögd. Typ som Zetterberg gör i Detroit när han säger att "Homer" fixade allt, "Kronner" bar laget, "lidas" ledde vägen osv. Allt detta gjorde han utan att ta fokus från att han var den givna stjärnan. Hans mellansnack var lite lite men det han gjorde var bra. Att han själv gick in och presenterade förbandet ger respekt.
MEN. Som Veronica antydde hade jag ett tajt schema vilket gjorde at jag tyckte 25-minutersjammningarna gjorde mig stressad att vilja sova samt att lyssna på mina favoriter, som aldrig kom.
BÄST. Var Dancing nancies där Boyd Tinsley gjorde att magiskt solo som om han vore champion i finskt fogsvansmästerskap. Det var bara jävligt grymt.
Sedan var den här upplevelsen i parkeringshuset extremt obekväm, men vi lärde oss mycket, det är ju bra. Dock gör sig DMB bäst på en stadion i USA där de uppskattas på bästa vis. Italienarna var mest nöjda att få en god pannini.
/Andreas
Kommentarer
Postat av: Balboa
Slog han Sunken i finalen i det där fogsvansmästerskapet?
Postat av: Andreas
Nej, han àr otroligt svèrslagen alltsè.
Trackback
