Veronica & Andreas

Veronica kan ibland tycka jag är nojjig. Hon har ibland även rätt. Med förra konsertens skräckupplevelse i parkeringshuset tog jag alla säkerhetsåtgärder som fanns. Parkerade avlägset och otroligt dyrt (fick vi reda på när vi skulle hem), gick liten stund innan konserten tog slut. Man kan säga att mitt "Beat the crowd syndrome" gjorde att vi missade låten "Stockholm Syndrome".

Har inte varit på så många stadiumspelningar men jag kan, med min ringa erfarenhet, säga att Metallica, Kent och Dave Matthews kan gräva ner sig i upplevelsefaktorn. Eventuellt att Johan Karlströms covers på David Brents cover "Free Love" via mobilen är lika bra.

Vi hade sent köpt biljetter och var tillsammans med 61 000 andra på denna spelningar som översteg förväntningarna grovt. När de klev ut på scenen med introlåten "Uprising" blev det gåshud man kan skära sig på min numera lite sladdriga armar. Nedan bild visar kanske inte exakt hur bra det var men man kan tydligt se att fler var intresserade.

Utan onödigt mellansnack levererade de  mäktigt. Till och med italienarna kunde texterna och särskilt de texter som innehöll ooo, aaaaa, uuuuu-ljud. 3 barbröstade, förmodligen pårökta och smått berusade Carlos stod och hoppade och skrek bakom oss. Först var jag övertygad om deras begränsningar mentalt men insåg sedan att de bara gillade bandet mycket. Detta gjorde vi också. "Time is running out" blev början på vår hemgång eftersom texten passar med det. Andra höjdpunkter var från nya skivan, Resistance, Undisclosed desires som båda framkallade samtliga 61 000 till klimax. Blev säkert kladdigt i brallan för vissa och jag skulle inte vilja städa upp efter det där. Hysteria landade också lite högre än andra låtar men på det hela taget var nivån på låtar helt grym. Vi gillade båda Muse innan, nu ännu mer. 

Detta var låtlistan för den som bryr sig.