Vi ansade vinrankan

Tittar på vädersymbolen på vår blogg. Den stämmer ju inte alls. Där står det plus tio grader och regn, men jag sitter just nu ute i trädgården och kan konstatera att det är klarblå himmel och sol.

Apropå vår trädgård. I lördags fick Andreas för sig att han skulle ansa vinrakan. För det hade tydligen Guiseppe på jobbet sagt att man måste göra. Och med tanke på hur den slingrade sig ända upp i vår säkert femton meter höga gran var det nog dags. För tre år sen. Tänk så mycket energi den rankan lagt på att klättra uppåt istället för att satsa på det som är dens viktiga mål i livet. Att producera vindruvor.

Vilket som. Han tog med sig kökssaxen och brödkniven (vi har ingen sekatör) och började kapa. Vinrankan grät floder. Det revs. Och det slets. Att få loss de slingrande grenarna från granen var inte lätt. En gren satt fast otroligt hårt, den ville inte släppa. Tobbe försökte dra. Han drog. Och han drog. Tills det hördes ett knak. Och ett brak! En rejäl gren från grannens björk -  tydligen också offer för vår vinrankas växtligthet - rasade i backen. På grannens tomt, såklart.

Fort avbröts vinrankeansningen. De mest tydliga spåren, en lång gren från rankan som gick över deras häck till vår tomt, togs bort. Sen stod vi mycket tysta, lätt chockade, och väntade på reaktion från grannen.

Hela helgen har vi väntat på en reaktion. Ett djurhuvud på gräsmattan eller liknande. Argument om hur vi faktiskt hjälpt grannen bli av med en uppenbart murken och farlig gren har tänkts ut. Men inget har hänt. Vi kom nog undan den här gången.

Och dagens läsarfråga: Vad är det här för ett träd? De stora rosa knopparna slår snart ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0