Höstlövsromantiker

Hösten är här. Och Andreas tålamod sätts på prov. Inte nog med att vi har en hund som emellanåt inte vill gå framåt. Nu har han även mig att dra på. För under varje promenad måste jag stanna och titta på löven. De kan inte sluta att fascinera mig. För under varje promenad ser jag ju nya fina färger, små små nyansskillnader. Och trädsorter jag inte känner igen. Och så ändras de ju för varje dag. Det är som med höstlöv ungefär som det är med smala italienska gränder. Jag kan liksom inte att låta bli att fota dem. 


Idag tog batteriet på kameran slut, och jag var tvungen att abrupt sluta. Kanske lika bra det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0