Genova, andra försöket
Milanos låg och pyrde i sin dimgryta. Tur att Garmin visade vägen, för vi såg ingenting.
Sen plötsligt just innan Appeninerna var det nån som drog upp rullgardinen.
Väl framme i Genova var det en annan årstid. Det var vår och kombinationen medelhav och fiskerestauranger fick staden att lukta semester. Till en början var vi kissnödiga, hungriga och tydligen, för tidiga. Allt var stängt och staden slumrade. Ståtliga palats och mysiga gränder är inte så charmiga just då. Men när vi väl ätit var vi nöjda och även Genova hade vaknat till liv.
Stadens loppmarknadssäljare hade vaknat och samlats på ett torg.
Alla soldyrkare hade vaknat och samlats ute vid hamnen.
Och så här vaken var Andreas.
Efter några timmar i staden var min plan att vi skulle upp på ett berg, San Rocco, som tydligen skulle gett en fantasisk vy över hela kusten och en extra stund ute i den sköna solen. Men när vår kära Garmin lurade upp oss bland några riktigt smala slingriga vägar som inte riktigt ledde någonstans sa chaufför Andreas tillslut; Nu vänder vi och åker hem.
Så det gjorde vi. Nästa gång kanske. /V.
Courmayeur
Att bo så här nära alperna och inte åka skidor är väl näst intill förbjudet. Så visst ska vi åka. Premiärturen blev av idag till Courmayeur. 2 timmar och 18 minuter bort från vår lägenhet. Vansinningt tidigt steg vi upp för att redan 06.55 vara redo och på väg i bilen. Och självklart var vi framme först av alla på skidorten. En snäll schweizare förklarade dåligt vart vi skulle parkera men vi hamnade rätt i alla fall och jag fick hyra skidor från en trevlig svenska. Just vid det här tillfället var jag otroligt trött. Tidiga mornar är inte min grej.
Men det vände. För att för första gången se alperna med Mont Blanc från mark(alp?)nivå istället för från flygplansfönstret var mäktigt. Och det fantastiska vädret gjorde inte situationen sämre. Att vi sedan var där när det inte är säsong och slapp köa var hur skönt som helst. Andreas hade innan utlovat att jag skulle se alperna och bli frälst. Det blev jag nog.
Snöblind. Solblind. Ögonen fick en chock av alla ljus.
Benen krävde paus. Mer än en gång.
Efter fem timmar i backen är en amatörskidåkare som jag både mör och mosig. Nu har vi After ski med här hemma i lägenheten. Jag hoppas på vadmassage. /V
Mätt.
Har tillsammans med tre damer från Arese åkt och ätit lunch i Lainate på Latteria Agricola som är en typ ekologisk restaurang/bondgård. Mitt i ett industriområde ligger det, och man hade aldrig kunnat tro att det gömde sig ett så mysigt ställe med så mycket god mat i ett så i övrigt trist område.
Dom här damerna är medlemmar i Areses internationella "Welcome group", ett gäng kvinnor som gympar och har coffe mornings tillsammans. De åker inte gärna in till Milano, det har dom inte tid eller lust med. Men dom är roliga och verkar vara en guldgruva när det gäller att få tips på trevliga restauranger, bra mataffärer och hur man får tiden att gå när man inte jobbar. /V
Besökte di Brera
Byggnaden är stor och fin. Mycket sten och höga pelare. Hallarna är främst fyllda med motiv på Jesus, Maria och jesubarnet med alla helgon från olika århundraden. Tydligen hänger dom här tack vara att Napoleon bestämde sig för att stänga ner kyrkor och hänga upp konsten på museum istället.
Napoleon i all sin prakt.
Vilket som, efter ett tag blir alla dessa religiösa motiv rätt enformigt. Men just när suget på konst börjar ta slut kommer några riktigt häftiga målningar från konstnärer som till och med jag känner till. Och plötsligt blir man tvungen att sätta mig ner och titta ordentligt en stund.
Noterat om Brera
Missa inte: den ovanligt fräscha toaletten i hall nummer 1.
Passa på: Att vila benen i dom sköna stolarna med vinröda dynor.
Använd gärna: Den engelska audioguiden. En fin vän att lyssna på, och motar tillfälligt bort det italienska sorlet.
De smala gatorna intill museet ser förövrigt väldigt trevliga ut med barer, trattorior, gallerior och konstnärbutiker. Ska utforskas en annan gång.
/V
Genua, eller?
En dag i Milano
Igår var det dags för mig att lämna tryggheten i Arese och inta staden. Lämnad till mitt eget öde utanför Sandviks höga byggnad började strapatsen. Köpte mig en dagsbiljett för 2,5 €, och trygg med vetskapen att jag kan åka fel obegränsat många gånger hoppade jag på första bästa spårvagn som tycktes gå mot Duomen. Det visade sig snart att den gick åt fel håll. Såklart. Men jag följde med till ändstationen och sen var jag plötsligt på väg åt rätt håll istället.
Efter det flöt allt på bra. Spårvagnen var nog så skraltig och kall men tog mig fram. Jag åkte inte fel fler gånger och lyckades spendera en hel dag i Milano medans Andreas roade sig på kontoret. 
Hittade Corso Buonos Aires och butiken C'art. En hysteriskt kitchig affär där dom säljer allt från Filofaxer till hundkläder. På C'art kan nog Siv hittade sig en tröja.
Gjorde ett förväntat besök i Doumen. Där hittade jag det internationella biktbåset. 
Genade över en park och hittade en slalombacke mitt i stan.
Med risk att det här blir en modeblogg måste jag även hylla väskan jag köpte. Den är precis lagom stor för kameran och guideboken, helt perfekt.
Plus fyra grader och sol. Nu ska vi ut, sen ännu ett besök på IKEA. Soffan ska beställas, äntligen.
/Veronica
Vi åkte till Como
Det var inte bara blåsigt. Det var också väldigt soligt och vacker.
Vi gick uppåt i berget. Smala vägar utan trottoar och folk kör som galningar. Hur är det tänkt egentligen?
I Doumo Como var det lä. Och väldigt många människor var väldigt tysta tillsammans.
Efter en stund på hotellet vågade vi oss ut i vinden igen. Och tack vara guideboken och Garmin hittades Ristorante Sociale, en mycket trevlig restaurang där tydligen fotbollsspelare och kulturnissar sitter sida vid sida. Om så var fallet vet jag inte, men restaurangen var mysig och maten väldigt god.
Och nu jag ska ta mig ur soffan och tömma lite flyttkartonger.
Palio delle contrade
Och Lappalainens bok läste jag ut på flyget ner. Nu vet jag så mycket mer än jag trodde jag ville veta om Italien. Bland annat hade jag aldrig annars hört talas om Palio. En hästkapplöpning med konstiga regler i Siena som vsst överlevt sen medeltiden. Redan från födseln är det bestämt vilken contrador du ska heja på, och som en del av din uppfostran lär du dig vilka som är fiender och vilka som är vänner. 2 juli och 16 augusti varje år så händer det. Mitt i stan. Verkar kul tycker jag. Självklart måste man åka dit nångång och skåda spektaklet.
