Veronica & Andreas

I natt vaknade jag av ett ljud. Mitt sömndruckna jag var helt säker på att det var någon i vår trädgård och blev lätt uppjagad. Sen tänkte jag på mina tidigare stunder av nattvimsighet då jag tvingat ut Andreas med innebandyklubban helt i onödan. Och så tvingade jag mig själv att lugna ner mig. Fanns ju vilket fall ingen Andreas att jaga ut. Och Pigna är inte så mycket att lita på.

Men ljudet fortsatte. Fast nu lät det helt klart som att någon slog och försökte knacka in en ruta. Jag konstaterade att vi inte hade någon bil eller annat med glasrutor i trädgården och blev lite lugnare. För det där var inte ljudet av någon som försökte klättra in. Och om någon verkligen var på väg in genom just vårt fönster, borde jag ju märkt det, tänkte jag. Det fortsatte låta där ute. Och jag låg där och lyssnade. Analyserade. Funderade på om jag ändå inte borde orka mig upp ur sängen och ta på morgonrocken och göra mig beredd för att smita iväg till grannen (nä, jag är inte så tuff att jag skulle stannat kvar och jagat iväg inkräktarna.) Sen satte ett billarm igång. Och det hördes några stressade röster. Men istället för att bli uppjagad blev jag lugn. Nu var jag ju säker på vad de höll på med, och kunde somna om.

Vi ursäktar på förhand bildkvaliteten, men med respekt för föreställningen hade vi inte med kameran, stativet eller magnesiumblixten. Dåså, till handlingen. Spektaklet inleddes med att vi var en smula sena in till Milano, vilket resulterade i en hutlöst prissatt "middag". Bestående av en varm macka utan pizzakrydda samt en osttallrik för Veronica.


Oavsett pris så kändes det alldeles riktigt att utspisa ståndsaktigt just utanför operan.

När vi väl funnit våra platser insåg vi snabbt varför det var en prisskillnad på cirka 60€ för min och Veronicas plats, trots att vi satt bredvid varandra. Veronica såg hela scenen och jag själv cirka 1/3. Till vår stora förvåning satt även Piter Wall-Enberg med fru på vår balkong. 

Redan i ett tidigt skede av föreställningen kunde man höra hur ledvätskan i folks ryggrader började småkoka av ilska i, för en människa, helt absurda sittställningar. 


Piter Wall-Enberg med fru satt framför oss.

Själva föreställningen inleddes med samlade applåder för Maestro del coro - Bruno Casoni och hans orkester som för övrigt gjorde en enastående insats i orkesterdiket. Dock kan jag känna att de tyngre träblåsinstrumenten fick en lite väl undanskymd betydelse i operan. 


I periodpauserna fick man gå ner och vila ryggkotorna lite och se vilka som har overdressed samt underdressed. De söta små munkarna och nunnorna stod lite varstans och höll koll på oss gäster. 


Detta var i slutskedet av föreställningen. 

I de små balkongerna kunde man under föreställningen, speciellt från min position, se hur folk började stå upp, hänga över räckena, stretcha ryggraderna samt ibland även vaderna. Hela tiden fanns ambulanspersonal och brandkår på plats för att ta hand om de multipla diskbråcken samtliga åskådare ådrog sig. 

Värt att tillägga: 

- Enda gången den samlade kultureliten (inräknat oss själva) fann anledning att skrika "bravo" och applådera hejdlöst var när "dockan" och Hoffman (Arturo Chacón Cruz) simulerade samlag i ridställning. 

- Man kunde se att rekvisitan var av väldigt hög klass. 

- När Piter Wall-Enberg slog på textremsan som förklarade handlingen i realtid lyfte föreställningen i vårt lilla balkongbås. 

- Hoffman (Arturo Chacón Cruz), hade en mängd förälskelser för sig under operan och det hela kulminerade i att han stupfull och tillnyktrande de facto hade föreställt sig allting. Olympia, Antonia och Guilietta var alla tre föreställningar av hans riktiga kärlek, Stella. Tyvärr gick Stella av scenen med en annan man som gav henne ett jättedyrt halsband. Detta är min tolkning, men jag såg som sagt bara 1/3 av scenen. 

- Bedömer även Opera som en kultiverad hockeymatch. 

- Jag bedömer detta spår som Operans höjdpunkt (klippet är dock inte från La Scala - som alla kan se): 



Summeringen av allt detta är att vi var definitivt nöjda med att medverkat på detta. Kanske kommer vi inte spara undan pengar för att kunna gå på Opera varje helg, men kanske, i någon avlägsen framtid, att det händer igen. Dock med en annan typ av säte eftersom knäppningarna man trodde kom från orkesterdiket i själva verket var mer ryggrader som kröktes i omöjliga positioner. 

Tack tack

Fick operabiljetter till Les contes d´Hoffmann på La Scala i julklapp av Andreas. Ikväll ska vi dit. Och ja, det är mycket att tänka på. Uppenbarligen finns det en dresscode att följa om man inte vill få onda ögat på sig. Och så vill man ju förstå handlingen. Så för att förstå vad vi ska gå på sitter vi nu här och googlar upp Hoffmans äventyr samtidigt som vi dammar av de finaste gå-bortkläderna.

...det verkar som att jag är på soffan från och med nu. 


Tycker eventuellt att hunden tar sig lite väl mycket friheter. Man kan även lägga märke till Veronicas oerhörda hårsvall. 

/A

0700 - Vår bil står bakom garagedörren där, svårt att backa förbi det röda fordonet. Ägare var okänd och en lapp skrevs där vi önskade ett telefonsamtal när ägaren behagade vakna. 0900 kom samtalet


Han förklarade sig då vara oändligt ledsen för det inträffade. Detta är ursäkten i fysisk form.

Nu behövdes ju ingen present utan vi klassar det som ett "honest mistake" som förmodligen vi skulle gjort på daglig basis om vi hade 2 bilar. 

/A

Igår kom första snön. Trodde jag. Fast jag fick fort lära mig att det inte alls var snö utan frusen dimma. Något som uppstår då temperaturen ligger å svävar kring noll och dimman aldrig lättar. Någon mer negativ än genomsnittet menade att det är alla orenheter i luften som lett till någon slags kemisk reaktion som framkallat detta. Som typ konstsnö, kanske. Det vet jag inget om.

Men kan konstatera att Milanodimman tagit ett fast grepp om vintern. I form av något jag ändå väljer att kalla snö. För det ser ut som snö. Och det är bra mycket vitare och ljusare där ute när alla jordiga åkrar är täckta med vitt och alla trädalléer är frost/dimbitna.

Italienarna går ut för att ta bilder av detta fenomen. Pigna blir förvirrad och kissar på trottoaren istället för på gräset. Om en dag eller två är det säkert borta.

Hunden i bilen, pjäxor på fötterna, hutlöst liftkort i ärmen och en onödigt lång lunch


Bilden är märkligt lik denna, som är tagen för två år sedan

Så här några reflekterande dagar efter att ha spenderat julen i Sverige kan följande konstateras:

Planet går in för dimmig landning. Flygvärdinnan, som jag tycker ser lite äldre ut menar Veronica att hon förmodligen är i samma ålder som jag själv, gör sig redo för lite lugn och ro för att sedan städa planet. Just när bältesknappen slocknar blir dock detta fullständigt krossat och en dialog (eller monolog) inleds med en passagerare:

Nu har jag täljt på en pinne tills det inte fanns någonting kvar. Det enda spåret av täljningen är vissa spånflagor av en åskskadad björk. Träet blir så hårt och fint att det inte går att sluta tälja på detta. Ett perfekt liv vore att tälja på denna pinne och sedan skapa en oerhört brandfarlig gosmysgrisig ljuskrona.  Ja, det är ju så med julen och nyår - man har inte riktigt firat förrän brandkåren har varit på besök, hi hi hi.

Färgerna på min favoritbro får det att brumma som en liten humla i mitt bröst. Här kan jag stå barfota och bli förälskad i en sten, känna mig sviken av en staty, undra vart slaktaren tvättar sina kläder, försöka komma ihåg vad ska säga.


Man blir alltid tagen av de fantastiska statyerna utanför Uffizio. Det spirrar i kroppen av skam inför denna ofullbordade homovåldtäkt. När den känslan tar överhanden brukar jag vilja tälja på en pinne för att må lite bättre.


Min enda älskarinna. Äkta italiensk glass. När jag låter denna smälta i gommen känner jag att, ja. Är man avslappnad nog att titta på en nyckelpiga slipper man äta magsårsmedicin till hösten.

Omtumlad av den italienska upplevelsen känner jag att, ja, ett inre lugn. Jag tänker:: Man känner sig aldrig så rik som när man plockar ur ett färskt bröd ur ugnen.

Anledningen till att jag bar skor var att jag trodde en landmina var en sten. Jag blev förälskad i färgen. 

/A

PS: Inget av detta har med Ernst att göra, förutom citaten, de är äkta. DS

Agrofobi är en hyfsat gemensam egenskap vi besitter. Mest ena delen av förhållandet om man ska vara noggrann. Därav en vistelse i Toscana mitt under brinnande lågsäsong. Vägarna var tomma, vingårdarna relativt stängda, restaurangerna öppna. Boendet blev på rekommendation av Italiensk kollega. Borgo al Cerro bjöd på excellent boende, mest tack vare att vi kände någon blev vi genast uppgraderade till en enorm tvåvåningslägenhet. Dock spenderade vi endast sovande ögonblick där. Själv hade man sett fram mot lugn och ro, men i Veronicas reseschema fanns inte riktigt plats för detta. 


Vi anlände under mörkrets inbrott. Vi tog en liten stig från Borgo al Cerro och knallade upp i den lilla bergsbyn Casole D´Elsa för att äta. Mättnadsgrad: 3/5


Första dagens mål var Siena. Bakom hunden, som ser viktig ut, utspelas 2ggr/år en hästkapplöning här som engagerar hela staden. Man är från barnsben uppfödd med att älska ett lag, och sedan ilsket hata resten. Inte sällan blir det blodigt. 


Mat. Viktigt. Man kan säga att den stora utgiften på denna resa var mat. Det ångrar vi inte. Här serveras Veronica en risotto från Pecorino-ost. Mättnadsgrad 4/5


San Gimignano, rullar lätt på tungan när man säger det rätt. Tryck upp tungan i övre munhålan, låt sedan lätet flöda. Fint va? Liten bergsby med murar runt. Även detta skedde under första dagen.


Andra dagen. Så här stängt kan det vara i Chiantidistriktet. Synd, då det var chauförrens plötsliga infall som ledde in till en mindre grusväg som aldrig tycktes sluta. Men här slutade vägen. Definitivt.




Tydligen finns en speciell "Toscanasol", vi tänker oss att den såg ut ungefär så här. INte för att vi åt mycket lunch, men ändå: Mättnadsgrad: 5/5

Senare under kvällen åt vi den berömda Fiorentina-steaken som ni läste om häromdagen. Mättnadsgrad 7/5 (gällde kanske fram för allt undertecknad).


Här står hon. Nöjd. Även fast chauffören ledde in dem på 1,5h villoväg. Ni ser ju själva hur glad hon är ändå.


En actionbild från boendet. Ni ser att den krokiga hunden inte annat än älskade stället. Det visade hon genom att pissa in lägenheten. Rejält.

Vi tror det räcker så. Snart följer en överblick av dag tre och Ernst Kirsteigers Florens. Om ni missade detta på SVT så kommer en kort sammanfattning. 

/A&V

Länge har det tjatats, länge har vi trott att jag tillagat detta själv hemma. Lika länge har vi haft fel. Inlägg om hela Toscanavistelsen kommer senare. Pablito, vår värd rekommenderade på vår begäran en plats var man kunde äta den mest genuina Fiorentina-steaken i närområdet. Vi satte oss i bilen och styrde över de becksvarta kullarna till Offsprings - Self Esteem på radion. Veronica har länge tyckt att mitt intresse för denna biff vart lite, så att säga, överdrivet.

Raderna från låten.... 

I may be dumb

Vi hade den stora äran att agera värdpar för Daisan, Lenita och Ella under helgen. Nedan förljer en kort bildsammanfattning.


Vi måste nog köpa en vagn till Pigna.

Eftersom helgen dokumenteras även av andra väljer vi att länka till deras sida.

Om någon undrar vad hunden har över baken så är det hennes löpartrosa.

Och med detta önskar vi trevlig fredag.

Utför ett litet spontant experiment i kylen. Kan konstatera att färsk gnocchi [njɔ´k:i] som inte längre är färsk utan tvärtom två veckor gammal tycks få platspåsen de befinner sig i att svälla upp till sprängningsgränsen. Minns tyvärr pinsamt nära ingenting från varken fysiken eller kemin men det är uppenbarligen någon slags gas som expanderar, ju äldre gnocchisarna blir. De små potatisbollarna ser lika fina ut som vanligt, men påsen är nu en stenhård luftkudde. Funderar på att låta de ligga kvar där för att se hur mycket mer påsen kan svälla, men kanske är det inte värt risken.


Egentligen borde påsarna vara så här från början, då skulle ju de små mjuka gnocchisarna vara mer skyddade när man bär hem de i matkassen.

Julen är snart här. Eller rättare sagt en månad bort. Och i och med detta även för många stressen att köpa julklappar. Då är det ju tur att det finns stora gallerior där man kan hitta allt på en och samma gång. Den som vill, kan köpa alla sina klappar och spendera alla sina pengar i Milanos största galleria, La Rinascente. Nedan följer därför en liten köpguide så ni inte riskerar snurra till det där ni åker upp och ner för alla rulltrapporna. För att förenkla ytterligare, bjuder vi på några fantastiska nödrim.

Ps. Från och med nu bör detta inlägg läsas nerifrån och upp.